Precis när jag satt här och var som mest peppad och skrev “Och DÄR drog hösten igång” så hände det. Mio började kräkas. Trodde att det för en gångs skull var vanlig kräksjuka och var mest rädd för hur det skulle gå eftersom han har diabetes. Ofta kräver det inläggning med dropp eftersom det är svårt att hålla bra blodsockernivåer. Så jag hade kontakt med diabetesmottagningen hela dagen, och eftersom han fick behålla ganska mycket mat och inte kräktes såå mycket så gick det bra.
Trodde jag. Tills jag insåg att kräkningarna kom i skov, i nån sorts anfall, och att han däremellan var pigg och nästan som vanligt. Men att han under anfallen var totalt däckad och hade väldigt ont i huvudet. Jag förstod då att det här måste ha med shunten* att göra. Man är inte så dålig, sen pigg och sen så dålig igen. På kvällen accelererade allt och han skrek av smärta och bara kräktes och kräktes. Vi fick bära honom ut till bilen och åka i ilfart till Lund. Ringde 112 på vägen och fick hjälp med bår in på sjukhuset eftersom jag varken kunde lämna honom i bilen för att gå den ganska långa vägen till barnakuten för att hämta hjälp, eller få med honom in. Han var varken tal eller gå-bar min stackars lille kille.
Hur som helst, de kom med bår, fick in honom i akutrummet, läkaren kom direkt och skickade iväg honom på CT-röntgen för att kolla huvudet och sen vanlig röntgen för att göra en shuntöversikt. Sen blev han inlagd på NIVA (neuro-intensivvård-avdelningen) där de har uppsikt precis hela tiden. Han hade apparater kopplade till sig samt personal i rummet hela tiden plus att de undersökte honom en gång i timmen. Det gjorde att jag vågade sova lite. Vi sov mellan 2 och 6 (förutom väckningar en gång i timmen) så igår kände jag mig typ bakis.
Summa summarum – Det var inget fel med shunten. Det som hade orsakat tryckförändringen i huvudet var flygresan hem från Mallorca. Flyg ska inte påverka men det kan det alltså göra alltså. Så nu vet vi det. Oavsett vad det står överallt och vad läkemedelsbolaget som gör shunten säger.
*Mio har högt tryck i den vätska som går mot hjärnan – sjukdomen heter nåt så krångligt som Idiopatisk Intrakraniell Hypertension – och har därför en shunt inopererad i huvudet som ska avleda lite av vätskan. Shunten sitter i huvudet, och därifrån går en slang ner längs bröstet (innanför då alltså) som leder ner till magen där vätskan dräneras. Om det blir problem med slangen (att den till exempel blir knickad eller att det blir stopp i den) får man huvudvärk och blir det riktigt illa så börjar man kräkas. Detta är ett urakut tillstånd och jag tänker inte ens skriva om vad som kan hända. Det är urakut helt enkelt.
Om vi kommer flyga i fortsättningen? Ja det kommer vi. Dock alltid till ställen där det finns bra sjukvård. Det blir inga större reseäventyr alltså, utan vi håller oss till trygga platser. Så får det bli.
Och nu då – Ja men nu är vi hemma efter 2 dygn i Lund. Och Mio mår “bra”. Inte helt återställd, han har fortfarande huvudvärk, men jag tror att det kommer vara helt bra i morgon eller på söndag. Slutet gott, allting gott för den här gången.
Insikt: Att leva med shunt kommer alltid att vara lite krångligt, och såna här situationer kan alltid komma att uppstå. Bara att gilla läget.
Nej, vad tråkigt! ;( Men tur ändå att det hände här och att ni kunde lösa det.
Fy vilken historia!!! Men så gott att det går på rätt håll! Och TACK för att du är då öppen och delar med dig om allt detta, Alex.
Som jag lärt mig av dina inlägg!
Jag har tidigare trott att det var rätt oproblematisk att leva med diabetes. Så naivt och insiktslöst!
Vilken kämpe han är, din Mio! Och även ni andra i hans närhet.
Styrkekram?