En av de värsta dagarna i mitt liv var den dagen då läkaren sa “Mio har diabetes typ 1”. Det kom som en chock! Vi hade åkt till sjukhuset på grund av något som vi trodde eventuellt kunde vara shuntproblem. Han var nästan medvetslös där han låg i baksätet på bilen. Jag fick knappt kontakt med honom och ställde snabbt in min och min kompis Johannas fest. Vi fyllde båda år och skulle ha fest i min trädgård. Istället åkte jag till akuten med Mio som nästan var helt borta. Som knappt orkade svara på tilltal.
När vi kom in så tog de en massa prover, vilket jag tyckte var onödigt. Kolla shunten istället tänkte jag… Men så upptäckte de att sockret var lite högt. Vi blev inlagda med misstanke om diabetes, men trodde ändå inte att han hade det. Det trodde inte sköterskorna på avdelningen heller. De sa att det nog bara var kroppen som hade spelat oss ett spratt. Så högt socker hade han inte haft, och nu var det normalt igen. Sen, två dagar senare, kom beskedet. Han har diabetes. Mio, som är spruträdd och som redan hade nog med sjukdomar, skrek rakt ut i en timme. Han fick panik och skrek att han aldrig, aldrig tänkte ta nån spruta. Mitt lilla hjärta <3
På kvällen googlade jag… med tanken om att “det kanske inte är så farligt ändå”. Men hur jag än försökte så ledde allt till ett helvete. För diabetes typ 1 är en helvetessjukdom. Den dagen var en av de värsta i mitt liv. Nu, några år senare, pratar jag om det här tillsammans med Josefine – en annan diabetesmamma – i en podcast som heter “Barndiabetespodden“. Det är vår podcast som riktar sig till föräldrar och andra anhöriga till barn som har fått diabetes typ 1. Vill du lyssna så gör du det här.
ha en bra dag