Barnen

Vi gick upp tidigt idag. Väldigt tidigt. Någon gillar inte det. Alls. Bryter ihop 5-6 gånger innan vi kommer iväg. (Han har tagit hela familjens dos av morgontrötthet den här killen. Både jag och Mio studsar alltid upp utan problem).  
Sätta nål i armen – inga problem. (Där är det Mio som står för dramat i familjen. Sätta nål i hans arm? Kommer inte på fråga! När han opereras så har de strikta order om att sätta nålen först när han är sövd. 
Men att dricka sockervatten – Det var det hemskaste han har varit med om. Någonsin. Hellre 100 sprutor än det där äckliga vattnet. En gråtandes och klökandes liten kille tvingade till slut i sig (man måste göra det inom 5 minuter) allt.   
Nu ska vi bara sitta här och vänta i två timmar för att sen se vad blodsockret ligger på.

I morgon bitti, kl 07,15, ska Alvin infinna sig på diabetesmottagningen för att göra den där glukosbelastningen. Det innebär att vi får ett svar direkt imorgon på om han har diabetes eller inte. Det är väldigt pirrigt, och jag brukar ju alltid känna på mig innerst, innerst inne hur det ligger till, men den här gången är det svårt. Det är liksom 50/50. Ena stunden så tänker jag att det är klart att han har det, det är ju tydligt. Men sen, nästa stund så tänker jag tvärtom. Äsch, han kan inte ha det han också. Om han nu tvunget ska få det så önskar jag av hela mitt hjärta att det kommer senare i livet. Om några år eller så. Jag vill så gärna att han ska slippa bli så där vuxen och mogen som man blir när man blir sjuk. Och mest av allt önskar jag förstås att allt bara är falskt alarm.
Underbara unge som alltid är varm och tar av sig tröjan.  
Efter diabetesmottagningen, som tar några timmar, ska vi direkt till Allergimottagningen med Mio. Vi måste få bukt med hans pollenallergi så att vi slipper så höga blodsockervärde. Att tiderna nästan kolliderar så där gör att vi alla måste upp 05,45 och åka till sjukhuset tillsammans.
Så med andra ord – Gonatt! Idag är jag trött…

Den här. Den är en av våra käraste ägodelar. Vad det är? Jo men det visste ju inte jag heller innan Mio fick diabetes (livet var lite mer spontant och enkelt då), men det ska jag berätta för er nu. Det är världens smidigaste kylväska. Man tar ut innerdelen, lägger den i kallt vatten i 5 minuter, och sen håller den kylan (åt akutsprutan när vi reser iväg och åt insulinet under varma dagar på stranden) i ungefär ett dygn (!) Det är grejer det. Vad hade vi gjort annars? Gått omkring med en vanlig kylväska hela somrarna? Hjälp… Nej, om man behöver hålla mediciner svala, då är det här da shit! Här finns dem att köpa.

Here in Sweden we are in desperate need of good developers. We have plenty of good startups and tech companies, plenty of good entrepreneurs and plenty of good business ideas. We also, overall, have money enough to pay a decent, or even very good, salary. But we have no developers. (Ok, we have developers, but we need more)
In the same time, somewhere else in the world, in Lebanon for example, or in the Middle East in general, there are plenty of good developers, plenty of people that would love to come to Sweden and start a life here. Maybe work in our tech companies.
I met Jerry Maher today, a journalist from Lebanon that founded Radio Sawt Beirut. He told me all this (about people from Middle East that would love to come to Sweden/ Europe). And I told him about the lack of developers here. We were thinking that we might do something about it. Should we? Why shouldn't we? I would love to have people from all over the world in my company. The only thing that is important is that you are good at what you do, are engaged to the product and have some sense of humor. Bring'em (the developers) on!

Kan vi prata om det här med visitkort? Hur kommer det sig att vi – ja i alla fall jag (och jag brukar ändå gilla att anamma digitala hjälpmedel och är inte känd för att vara en bakåtsträvare) – fortfarande använder visitkort? För min del handlar det om att jag dagen efter (dagen efter ett event alltså, icke att blandas ihop med baksmälla) behöver en reminder över vilka jag har träffat. Tänk Almedalen till exempel – där träffar man hur mycket folk som helst under en vecka – så det skulle ju vara omöjligt att komma ihåg alla om man inte samlade på sig visitkort. Eller är det jag som är senil? Och fråga två: Varför finns det ingen app som alla använder som gör att man byter visitkort digitalt? Utan att scanna. Och så att man ser senast tillagda också. Precis som när man tömmer fickorna. En bra affärsidé till nån som känner sig manad. Än en gång – en affärsidé är inte värd ett dyft så länge det inte finns nån manad, engagerad och enträgen entreprenör som har lust att lägga sitt liv i den. 
Sen när man har rensat fickorna och lagt till dem som ska läggas till, på LinkedIn – ja då gör de där stackars visitkorten ingen nytta. Idag lyfte jag på locket så att de skulle få luftas lite.  

Nämnde jag min reflektion över att de alltid kör 30-minuters-möten i USA? Eller ja, det där landet är ju enormt och bara för att jag nu har varit i SF så behöver ju inte det innebära att det är likadant överallt. Men. Det jag ville komma till är… Trumvirvel här va? 30-minuters-möten – Vilken grej! Så otroligt effektivt och smart. Ja men ni förstår va? Default i USA (okej okej, i Sän Frän iaf) är att när man bokar in ett möte med någon så sätter man av 30 minuter. Genialiskt! Jag kan tyckas något överdrivet upphetsad över det här, men hallå, tänk efter. 30 minuter! Det är ingenting. 1 timme är apmycket och gör att du tappar typ 2 timmars arbetstid. Och så det där nonsens-snacket då, det där snacket som man kör bara för att man har satt av tid (att slösa). Nej fram för 30-minuters-möten. Från och med nu är det jag som gör alla kalenderinbjudningar (och hoppas på att mottagaren ser att jag endast har bokat in 30 minuter). Så. Det var det. Ber om ursäkt om jag har sagt det här förr och jag nu upprepar mig. Det var inte min mening i såna fall. God morgon! 
 

Jag behöver Mios journaler för att få ett besked av SOS huruvida vi får resa iväg eller ej. Jag ringde för att beställa dem men det skulle ta en vecka, tio dagar – sen skulle de komma i ett brev på posten. Det känns krångligt och som väldigt lång tid eftersom SOS sen också behöver en vecka, tio dagar. Känns som att vi skulle vara inne i augusti och semestern-är-slut-tider innan vi får besked. Alternativet? Att köra till Lund och hämta ut dem. Ja fysiskt alltså. Det måste finnas ett enklare sätt!? Digitalt till exempel, det hade varit så mycket enklare för alla.
Men nu har jag den, journalen. Nu ska jag bara scanna och maila SOS också. Men jag har den, det är huvudsaken!  

Min lille, lille kille (11 år är ganska litet i en mammas ögon) ringer allt som oftast nuförtiden och vill gå hem från fritids. Själv. Tidigt. Nu idag ringde han kl. 8,45, det är nog rekord. Han vile gå hem eftersom ingen annan i hans klass vara där, vara hemma själv liksom. Och ja, jag inser att jag måste förstå att han är 11 år och måste få klara sig lite själv, men det är ju det här med hans diabetes (som jag måste acceptera även den. Jag kan ju inte ha honom vid min sida dygnet runt, livet ut för att han har diabetes. Det skulle vara väldigt synd om honom) som oroar mig. Tänk om han blir låg och svimmar (det händer flera gånger i veckan att man blir låg men det får ju inte gå för långt så att han svimmar. Själv.) och ingen är där och märker det, tänk om han ligger där i en timme och jag inget vet. Ja men ni förstår ju hur jag därmed agerar- jag ringer honom heeela tiden och får bekräftat att allt (blodsockret) är okej. Ibland säger han: Mamma, jag tog ju blodsocker för en halvtimme sen, måste du ringa hela tiden? Men allt som oftast så förstår han. Han är så klok och duktig den där lille killen, och han får nog bara inse att så länge han är ensam hemma (utan nån kompis) så får han stå ut med en smått neurotisk mamma som håller koll. Japp, sån är jag. Tur att jag har en snäll mamma som hjälper till att laga en massa god mat som vi kan frysa in och ta fram vid såna här tillfällen. Allt för att slippa halvfabrikat som det annars skulle ha blivit om han är själv hemma.  

 PS. Mamma, vi behöver mer mat 😉 

Jag går eller springer alltid till jobbet och brukar stå emot de flesta väderlekar, jag tar bara på mig rätt kläder och så vet jag ju att jag får byta om när jag kommer fram, men idag – jo jag gav mig ut, inbyltad (Skäms du inte när du går sådär? sa Mio), men insåg efter att ha lämnat barnen på fritids att det skulle bli en ganska otrevlig och väldigt blöt promenad. En promenad som dessutom skulle avslutas med ett möte på Espresso House med en av våra investerare. Oskönt läge att sitta där dyngsur. Så jag gav upp. Blä! Jag vill ju ha min timme där på morgonen. Jaja, inget att gnälla över. Nu är det bara att ställa om och gå in i garderoben och hitta kläder som passar denna regniga dag. Och under tiden – Kan någon dansa soldansen? Dansa fram sommaren? Värmen. Så ses vi om en stund i solen. Hejrå.  

Det tog som sagt en sisådär 40 1/2 år att förstå att sömn är viktigt. Sömn är så oerhört viktigt, inte för att känna sig pigg och kry på dagen – nej för det har jag aldrig några problem med oavsett hur lite jag sover – utan för att humör och känslor blir väldigt påverkat av för lite sömn. Irritation (på barnen i alla fall) kommer snabbare och med mer kraft, och alla negativa känslor, vad det än må vara, blir starkare och får liksom mer plats.
Förutom sömn så är ju vatten också nåt alldeles fantastisk. Min kompis Maria säger alltid: “Drick vatten” vad man än klagar över för problem. I början tyckte jag att det var jättekul att hon sa det om allt. Nu har jag själv anammat det och säger det till barnen i alla lägen. Sov och drick vatten. Det är tamejsjutton en hejdundrades bra kur. Mot allt.

En throwback. Vad liten han var❤️