Det går verkligen upp och ner men jag är himla glad att han idag har en bra dag. Hur kan det vara så här? Jag förstår inte… Hoppas så innerligt att vi en dag kan få ett svar på vad orsaken till den här huvudvärksproblematiken är. Och att det går att bota honom.
Men idag är det än så länge bra. Inte helt bra men ändå så att han frivilligt hänger med kompisar ♥
Jag har ju berättat tidigare om att vi har blivit felaktigt hemskickade från sjukhuset flera gånger. Ena gången var när Mio hade en tumör i ryggen. En annan gång var när jag skulle föda honom:
Mina värkar började komma smygandes klockan 13 på BF-dagen, och jag tyckte att jag jobbade mig igenom de rätt bra hela kvällen och natten. Klockan 5 kände jag att det var dags, så vi åkte in till BB. När vi kom in gjorde de lite undersökningar och skickade sen hem oss med orden: “Vi ses imorgon kväll, då kan ni komma tillbaka”. Och så sa de att jag skulle ta en Alvedon och att vi båda borde sova så att vi kunde vara pigga kvällen efter. “Det kan ta tid att föda barn”. Vi kom hem klockan 6. Jonas somnade – ja men vi tänkte ju att det var bra. Det hade de ju sagt. Klockan 7,00 kände jag att någonting väldigt märkligt hände. Det tryckte och tryckte så jag väckte Jonas och sa att det var nåt konstigt som hände. Samtidigt tänkte jag att jag tydligen var den enda människan på jorden som inte klarade av att föda barn. Den där känslan när det bara tryckte neråt (och krystvärkarna började, det fattade jag ju inte då) var fruktansvärd eftersom jag var hemma och visste att jag skulle gå minst 12 timmar till. Klockan 7,08 ringde vi ambulans. Förlossningen hade liksom startat, och ni som har varit med om det vet vad som händer då. Det blöder. Mycket! Vi hade nära till sjukhuset men ambulansen sneddade över trottoaren i vår vändzon. När vi kom fram sa de till Jonas: Hon föder nu! Och när vi kom in på sjukhuset drog de av mig byxorna, konstaterade att förlossningen hade startat, la en jacka över mina ben och körde in mig i förlossningsrummet. Jonas svimmade, men fick saft och vaknade direkt. Det gick så fort alltihop att Mio inte riktigt hann med. Hjärtljuden blev långsammare och långsammare och när de kopplade elektroder på huvudet (heter det så?) så jag hörde bara hur de sa: “Vi måste ta ut honom med sugklocka NU”. En läkare kom inrusandes och tog ut honom med tång. Efteråt frågade jag varför man kallade de där grillbesticken för sugklocka. Men det blev så bråttom och tack vare att just den här läkaren kunde konsten med tång, så beslutade han att det var snabbast och säkrast att göra så. De hann bara inte informera om det. Klockan 7,28 föddes Mio. Herregud vilken känsla det var. Första barnet. Shit ♥
Han mådde bra när han väl kom ut, men skapade dramatik redan från start.
Jag har ingen aning om ifall barnen mår bättre idag. Troligtvis inte men jag får ju ändå väcka de i tid och förutsätta att det kan vara så. Jag tycker att jag fick gjort mycket igår, trots att jag jobbade hemifrån, men det är ju ändå lite trist när man försakar barnen så. Hur jag än vänder och vrider på det så får jag dåligt samvete. Men det är ju svårt för mig att bara släppa allt en hel dag så där. Idag ska de vara med Jonas hela dagen, vilket är perfekt eftersom jag har en dag full av möten.
Det är konstigt det här… ju längre tid som Mio har mått bra, desto mer frustrerad blir jag på när han blir dålig igen. Istället för att vara tacksam för att vi fick flera friska månader – han var ju faktiskt frisk ett bra tag i slutet av förra terminen, nästan hela sommaren och så nu ett tag in på den första terminen – så blir jag nu mest uppgiven. Men jag ska ta en dag i taget istället och fokusera på dagen idag, som blir rolig. Inga tider att passa i eftermiddag, ett pass med min PT, en massa roliga möten och sen ett Sh'bam-pass ikväll. Yes! 🙂
Jag går alltid upp 05,30 för att hinna jobba en timme innan barnen vaknar – det är rätt mysigt nu när det är mörkt så att man kan tända ljus. Hösten är lite fin ändå.
Saker som jag gärna skulle vilja kunna göra:
Ni då?
Jahapp. Där satte det igång. Båda barnen sjuka. Jag är på kontoret och ska vara med på veckans viktigaste möte – nämligen vårt vecko-planeringsmöte. Måndagmorgnar går vi igenom alla våra kunder och vad vi ska göra för dem under veckan. Allt sätts liksom då, så det är bra om alla är här just den timmen. Sen ska jag hem till mina små älsklingar och kramas. Jobba lite, kramas lite. Jag kan inte bara sitta vid datorn – måste ta hand om dem också ♥
Alvin har huvudvärk och mår illa (den där “migränen” igen?) och Mio säger själv att han känner sig “vanligt” sjuk, det vill säga inte shuntdålig, men jag vet inte. Så säger han alltid för att han är livrädd för att bli shuntdålig. Men jag vet inte. Vi får se… Håll tummarna!!!
Bra:
Mycket mys i helgen ♥
Dåligt:
Det känns som att det var allt. Nu kör vi igång ny vecka då. Utvilad till tusen. Vaknade av mig själv klockan 05,30! Låter konstigt kanske men jag somnade också svintidigt!
Det blev en skön helg. Igår var vi hela gänget i stan och handlade kläder till barnen. Kidsen fick äta på Burger King (Mio brukar äta Whopper med grovt bröd, och utan pommes – det funkar bra) och jag fick Holy Greens. Jippi.
Vi satt på en gräsmatta och åt. Kan vara sista gången för i år. Buhuuuu ?
“Vi” klättrade runt i stan.
Vi har tagit hand om vår lilla Bruno och myst extra mycket med honom och har också försökt lära honom att sluta skälla när det kommer folk. Han gillar fortfarande mest att bli buren som en bebis när han ska bli buren. Och det gillar vi med. 
Han har lekt med pinnar. Nä, inte hunden. Alvin.
Och jag har tränat. I morse var jag på gymmet redan klockan 8,30. Så himla skönt. Tror att jag kommer att göra det fler söndagar. Så himla härligt att slippa trängas och vänta på sin tur vid maskinerna.
Jag har tagit promenader runt Ön med ett barn (och en hund) i taget. Vilken skillnad det blir på samtalen. Förstår inte varför de inte kan prata, utan bara springa runt i cirklar, när de är två.
Jag har tagit ensamma kvällspromenader med Linnea Henriksson i öronen. Det var länge sen jag lyssnade på henne. Den här har jag lyssnat på kanske 103 gånger. 
Och idag har jag rensat i badrumsskåpen samt plockat fram höst- och vinterkläder.
Positivt: Båda barnen har regnkläder. Jippi!
Mindre kul: Nu går tvättmaskinen varm med alla höst-och-vinterjackor. Gillar inte den där instängda doften som blir när de har legat förvarade uppe på en hylla. De har legat i såna där vakumväskor, men det hjälper inte. De luktar ändå… källare. Blä!
Det är så många som har problem av olika slag; depression, oro och ångest, social fobi, relationsproblematik och så vidare. Och vanligast av allt är kanske (gissningsvis, jag vet egentligen inte) matproblem. Med matproblem menar jag att man tänker alltför mycket på mat på olika sätt… “Nu ska jag börja äta nyttigt”, “Nu kör jag igång med LCHF”, “På måndag ska jag börja Viktväktarna”… och så vidare. Och jag menar definitivt inte att själva grejen med att börja bli nyttig eller gå med i Viktväktarna är ett problem.
Det blir däremot ett problem när det går för mycket tankeverksamhet kring maten och vad man ska äta och inte äta. När man tänker på det nästan hela tiden helt enkelt. Och på nåt sätt så känns det som att de flesta människor bara går omkring och accepterar det här, fast det är en jättejobbig grej som kan ta över så mycket i ens liv, och till och med förstöra ens sociala liv och inställning till sig själv och sin egen kropp. Det är så synd. Och inte alls nödvändigt! Man behöver inte gå omkring och må dåligt, utan har faktiskt rätt till hjälp. Det finns många ställen man kan söka hjälp på, som kostar pengar, men vi har också rätt till KBT om man går till sin vårdcentral. Och det är ju så mycket bättre än att gå omkring och må dåligt år efter år. För att tro att man kan lösa en sån här problematik själv är ingen bra idé.
Jag har lyssnat på några avsnitt av Ångestpodden och slogs av att de som söker hjälp får nån slags befrielse i det. Och mindre skamkänslor. Och så tänker jag att alla borde göra det. För att bli befriade från sin ångest. Och förresten så är Ångestpodden en viktig podd. Lyssna gärna. Här.
Suck! Vi letade regnjackor och gummistövlar på stan igår men la väl inte tillräckligt energi på det. För vi kom hem utan. Och idag öser regnet ner, och det åskar. Tänk att det ska vara så svårt att förstå, en solig och varm dag, att snart (väldigt snart) är behovet av regnkläder enormt. Är det nu hösten kommer? Ja det är det väl… Jag hoppas bara så innerligt att det får vara varmt ett tag till. Funderar över hur vi ska göra när det är klass 2-varning pga. storm. Hur gör vi då när vi ska ut med Bruno? Ja ja, det är väl inte mycket att fundera över nu. Nu är det mer fokus på fotbollsmatch och kalas. Hoppas bara att det slutar åska… Vill inte släppa ut Alvin på en fotbollsplan om det åskar och blixtrar. Men ooops, nu ska vi visst dra.
Är det bara sånt här väder är det ju en fröjd att gå ut med Bruno.
Jag älskar sånt som inte är så “perfekt” utan tror mer på, och gillar skarpt, när man:
Alvin är inte så brydd över perfektionism och jag kommer aldrig att påverka honom heller. Han får vara som han är och göra som han vill. Idag blev det så här. Till ett par blåvitrandiga shorts ♥