Jag har varit en dålig bloggare, jag vet. Men det är så sjuuukt mycket hela tiden. Jag klagar inte, för det är mestadels roliga grejer. Eller okej, en hel del logistiktjafs också. Mat som ska handlas, mat som ska lagas, kläder som ska tvättas, hängas och vikas, barn som ska bli skjutsade till aktiviteter, packning och uppackning av jympapåsar och så vidare. Och så är det fotbollsträning, fotbollsmatcher och fotbollscuper (Haha… lite kul att fotboll är en av de få sporter som jag inte höll på med när jag var liten. Nu får jag det med besked!), kalas, läxläsning, dans och så vidare. Sånt som vi alla, som har barn, håller på med helt enkelt. Sen så jobbar jag ju. Det är ju där den mesta tiden går förstås, till jobb eller till att fundera på jobb. Och så tränar jag. Jag lyckas liksom peta in det lite här och där, ganska ofta, även om jag har ont om tid, och tror att det bara gör mig gott även om det också stjäl tid. I helgen kommer pappa på besök, och så ska vi på kusinkalas samtidigt som jag är dubbelbokad till ett bröllop. Allt det där är hur kul som helst – framförallt bröllop. Shit vad kul det ska bli! – men återigen så är det det där med logistiken. Kalaset är norrut (Helsingborg) och bröllopet österut (Skurup). Barnen, som ju vill gå på kusinens kalas, sover i Helsingborg så det måste jag också göra. Mio har ju diabetes och än så länge så är det bara jag och pappa Jonas som kan sköta det på nätterna. Så det blir alkoholfritt bröllop och bilkörning där mitt i natten, från Skurup till Helsingborg, med Veronica Maggio på högsta volym.
Hur som helst… det är mycket som händer hela tiden. Aldrig superstressigt så att jag inte får ihop det men inte heller någon luft emellan saker. Alls. Ni vet den där luften som gör att man får tid att rensa i garderoben, titta på TV, göra ingenting, rensa i pappershögar, fixa lite hemma och sånt.
Men nu till saken då – jag tänker att jag inte får klaga (och det gör jag inte, jag bara säger) eftersom det mestadels är roliga och självvalda saker. Men reflekterar också över hur löjligt det är att jag sitter och försvarar mig nu när jag tar upp det. Att jag tänker att många grejer som sagt är självvalda, och dessutom roliga, så “skyll sig själv” liksom. Men det spelar ju ingen roll. Jag har ändå ont om tid, och jag kan säga det. Jag älskar ju folk som vågar gnälla lite. Icke att förväxlas med pessimism, det är jobbigt, men som vågar gnälla lite lätt så där ibland. Det är bara jobbigt med människor som alltid ska vända allt till nåt positivt. Bara för att. Eller som ler med munnen men inte med ögonen. Ja ni fattar. Jag ska inte gå in i den där vara-duktig-fällan, det är det jag menar. Jag ska stolt bli en sån som kan lägga mig på soffan och råka somna. Och skryta om det.
