Månad: juni 2016

Men alltså det här är ju himmelrike. Jag har under de senaste åren resonerat så att den tid som jag eventuellt skulle lägga på Tradera kan jag lika gärna lägga på att jobba i mitt eget företag och tjäna mer. Det jag menar är att
1) Tid är pengar
2) Det tar vääääldigt mycket tid att hålla på med Tradera.
Men så finns det ju då Sellpy. Vilken bra grej! Älskar det! Jag beställler en påse (har precis gjort det), packar den och får den upphämtad, och av det som säljs så får jag 40%. Det som inte säljs går till Stockholms Stadsmission och Emmaus. Bra! Det gör att allt på ett eller annat sätt kommer till användning. Ska bli kul att se hur det här funkar. Återkommer med besked. Synd att jag redan har gjort gigantiska rensningar i garderoben… men det finns alltid mer att rensa ut. 
PS. Älskar bra affärsidéer!!!

Den där donut'en – den som han inte kunde äta i förrgår kväll på grund av högt blodsocker – den åt han igår kväll istället. Hela dagen gick han och inväntade rätt tillfälle. Av någon anledning så är rätt tillfälle att äta något gott så sent som möjligt på kvällen. Jag sa senast sju, han sa nio. Vi gick halva vägen var så det blev åtta. Men det funkar inte! Och jag vet ju det. Inte snacks på kvällen. Han måste försöka tänka om… Just donuts som dessutom är väldigt feta (inte bara söta) tar lite tid på sig att höja blodsockret. Så när vi skulle gå och lägga oss, vid elva (jag var svintrött), så var blodsockret på 15.
Så då var det bara att börja ta insulin och samtidigt förbereda mig på en natt med många kontroller. För varje gång man tar insulin så måste man kontrollera vart blodsockret hamnar, så att han inte blir för låg och svimmar. Eller kanske fortsätter att stiga för att han behöver ännu mer insulin. Balans.
Så klockan ringde tolv, halv ett, tjugo i två, halv tre, halv fyra och sista gången halv fem… och så här ser hans lilla väska ut efter en sån där mardrömsnatt. Allt pill – det är så svårt när ögonen bara kisar i den starka lampan. Så när jag väl är klar slänger jag bara grejerna ifrån mig och rusar in och lägger mig igen. TACK universum för att jag har så otroligt lätt att somna om, igen och igen. Vi pratar minuter, om inte sekunder. Men jag känner mig ändå som överkörd av en ångvält idag. Det där med att vakna hela, hela tiden är tortyr. Måste byta alarm – den signal jag har nu ger mig ångest.
Det kan dock ha sina fördelar ibland också. Igår morse tog han för mycket insulin till för lite bröd (han blev mätt snabbare än han hade trott) så då var han tvungen att äta två kex för att kompensera.
PS. När han gick och la sig sa han: “Mamma, den där donuten var inte god, den var mest torr.” Jahapp…
PS2. Är det inte typiskt att när båda barnen väl har blivit stora nog att alltid sova gott om nätterna så får den ena diabetes? Som en enda lång bebistid 😉

Jag är inte säker på att Mio kommer att få tillåtelse av försäkringsbolaget att åka utomlands. Det är precis på gränsen, rent tidsmässigt, sen senaste operationen. Så vi behöver en plan B.
På ett sätt är jag sugen på att stoppa in barnen i bilen och bara köra. Kanske norrut, kanske till Norge, kanske söderut… eller nä, det går ju inte… försäkringen som sagt – Ska vi vara långt hemifrån och utomlands så måste ju den täcka. Men så vet jag att det är en lite väl romantiserad bild av det – det där med att det är en sån frihetskänsla och bara härligt att sitta där och bestämma för dagen vart vi ska. Ta in på nåt mysigt ställe, äta god mat och bara vara.
Men i verkligheten så kommer vi tjafsa om vilken musik vi ska höra i bilen. Jag kommer till slut att tröttna på ljud överhuvudtaget. Vi kommer äta på sunkiga vägkrogar, hitta halvdåliga och dyra sovställen och inte riktigt veta vart vi ska ta vägen. Så jag tror att det krävs en plan – om vi ens är typerna som vill sitta i en bil sådär? Vi skulle ju också kunna göra mer specifika utflyktsmål där vi bara kör från a till b. Problemet är att jag vet inte vart! Barnen är inte helt lättroade, speciellt inte Mio som ju är 12 år. Och jag är inte särskilt road av att packa, packa upp, packa, packa upp… Ja ni fattar. Ännu mindre eftersom vi också måste hålla ordning på livsviktiga mediciner till Mio som dessutom måste vara kylda. Man vill liksom landa nånstans. Och så vill jag hamna i ett sånt där skönt “glidar-mode” där jag varken behöver planera, handla eller laga mat. Eller göra andra vardagssysslor för den delen. Vill gärna vara den där avslappnade, sköna typen som inte tjatar på sina barn.
Jag känner mig lite stressad – nu när Mio väl mår bra – och vill liksom passa på att göra allt. Men behöver tips… och vet att ni säkert sitter inne på en himla massa bra grejer.
Berätta – vad ska ni göra i sommar? Jag vill gärna ha tips både med och utan barn, eftersom jag tänker att jag vill göra nånting själv också.
Förra året hade vi två fantastiska semestrar på Mallorca.

Alvin sov hos sin pappa igår så jag och Mio har varit själva i ett halvt dygn. Vi fick dock börja med att åka till jourcentralen eftersom han inte kunde gå på sitt ben efter midsommaröj (fotboll) kvällen innan. Problemet med Mio är att han har legat och suttit stilla i så många år så att när han väl mår bra så hänger inte kroppen med. Han har redan haft diverse stukningar och sträckningar den senaste månaden, men den här gången var det värre än någonsin. Han hade så ont, så ont i övre delen av låret (höften vet jag nu) så att man riktigt kunde se hur han grimaserade och nästan föll för varje gång han försökte stötta på benet. Vi ringde 1177 som sa att eftersom hans nattsömn hade varit störd så skulle vi åka till jourcentralen. Så det gjorde vi. Det gick rätt snabbt. Muskelsträckning plus att några små muskelfibriller hade spruckit sa läkaren. Ingen fara men bara ont. Och så visade de hur jag skulle stretcha benet på honom: Dra upp det mot magen och massera hårt där det gör ont. 5 minuter varje gång, flera gånger om dagen.
Hur som helst – vi åkte och handlade donuts sen, för det hade han längtat efter så länge. Men när vi kom hem så var blodsockret för högt för att äta donuts, så han bröt ihop. “Allt dåligt händer mig! Jag HATAR den där sjukdomen! Varför vill hela världen mig illa?” och så vidare. Han var så arg och ledsen min stackars lille kille. Jag förbjuder aldrig honom att äta (för då kanske det blir en trotshandling en dag, och det är ju inte mig han skadar) utan försöker vägleda honom till att välja rätt. Men har var så ledsen, stackarn.
Jag vill att han ska gråta och skrika, för jag tror att det är bra att alla känslor kommer ut (Finns det nåt värre än när någon försöker tysta, lugna eller förminska när man är ledsen?) men jag vill inte att han ska se världen ur ett svart perspektiv. Hur vänder man det liksom? Jag är själv en person som har superkraften att försöka se saker ur den positiva synvinkeln… hur för jag över det till mitt barn? Som dessutom har haft, och har, det väldigt jobbigt. En tumörsjukdom, ett 15-tal shuntoperationer, ständig huvudvärk, diabetes 1… ja typ så. Det räcker där. Det är när det kommer ytterligare en grej som han bryter ihop. Och då är det för den där “lilla” grejen, som att han inte får äta sin donut som ligger och väntar.

“I am attracted to people who want to see me grow”

Finns det något bättre än att ha den där känslan av att ens nära och kära vill se en växa? Ju mer de vill se en växa desto mer gillar man ju dem, eller hur? Det är få saker som inspirerar mig så mycket som att ha såna människor i min närhet. Som vill se mig växa. Det där med att “Du kan inte ta sanningen” eller “Jag säger bara som det är” sägs bara av personer som inte vill se en växa. Kanske av personer som är arga eller sura på nåt sätt, och mest vill trycka ner.
Jag kom på för ett tag sen – när jag satt och pratade med min fina vän Alex – att jag var så tacksam över den konstruktiva feedback som hon alltid ger mig. Av kärlek. Det är det som är nyckeln här – Kärlek! Allt hon säger, säger hon för att hon vill mitt bästa. När det handlar om mig vill säga, hon pratar ju om annat också som inte har med mig att göra 😉 Säger man något till en annan person av kärlek så kan det aldrig bli fel. Och det bästa är att om jag lyfter någon annan så kommer den personen med största sannolikhet gilla mig också. Så det är liksom win-win. Bra va? ♥