Hemma från sjukhuset

Idag gick allt jättebra! Vi var i Lund redan 07,30 i morse, kletade på bedövningssalva på händer, armar och bak i ryggen och fick sen en säng att ligga i, vilket gjorde att vi kunde ligga och titta på vår favvisserie “Pretty little liars” i en timme. Den är så himla spännande, och jag kan verkligen rekommendera den till alla som har halvstora barn som gillar mycket spänning. 
Det är en sån där serie där man i säsong ett tror att man är nära den stora lösningen, svaret, men så visar det sig att det är sju säsonger. Kan hända att det alltid är så här i serier – jag är världssämst på att följa serier eftersom jag somnar – men jag tror ändå att den här slår nåt slags rekord. När sista säsongen är slut har man misstänkt precis alla.
Just det, innan vi körde till Lund så var jag tvungen att åka in på kontoret och lämna nyckeln till poddrummet. Hade råkat få med mig den hem, och eftersom vi har folk som hyr rummet ibland så var jag så illa tvungen att köra dit. Det är sånt man helst slipper att göra när man har en tidig tid att passa på morgonen.
Men jag kom på hur mycket jag älskar att komma till kontoret så här tidiga morgnar…
Sitta och jobba när ingen är där, ingen ringer och ingen mailar. Hög mysfaktor och väldigt effektivt!
Hur som helst, efter en en timmes “Pretty little liars” och lite Othello-spelande var det dags att åka upp till narkosläkaren och operationsrummet.
Ja det var ju ingen operation men det blir ju samma process ändå med sövning, ingrepp och sen in på uppvaket. De stack och stack och stack i hans små händer och armar, men lyckades aldrig riktigt sätta nålen. Alvins tårar började rinna och han sa: “Det går aldrig bra för mig mamma”. Stackars, stackars liten ♡ Men så fick han lustgas, och det var nåt slags himmelrike. Han tyckte att jag såg ut som en Lego-bit och var allmänt lugn och väldigt flummig. Sen kom orden som alla, precis alla, narkosläkare säger. Jag tror att det är nånting de lär sig på läkarlinjen för det slår aldrig fel: “Då tackar vi mamma för hjälpen…” Ja det betyder alltså att jag ska gå ut. Och det är det värsta – att lämna sitt barn som i samma sekund somnar in, som kanske sekunderna innan har gråtit och haft stora, rädda ögon – även om man ju vet att de inte längre har en aning om ifall man är där eller inte. Idag var inte väntan lika jobbig som när jag lämnar Mio för operation. För det första så slapp jag fundera på att de skulle skära upp honom, och för det andra så visste jag att det var en “lätt” sövning och att det dessutom var ett lätt och snabbt ingrepp. Efter en timme ringde de mig och sa att jag kunde komma till uppvaket där han fortfarande låg och sov gott. 
Minuterna det tar att komma dit är hur långa som helst, men sen när man sitter där så kan man andas ut. Nu är det liksom över. Och det var det första Alvin sa när han vaknade: Är vi klara nu mamma? När jag svarade ja så kom ett stort leende, och: “Nu är det äntligen över mamma, vad skönt!”
 

0 thoughts on “Hemma från sjukhuset

  1. Hej, har tänkt så mycket på er och hoppas att ni fått veta resultatet av undersökningen! Jag har följt dig sen du och Kajsa Flodin poddade. Känner ju inte dig alls egentligen, men har blivit väldigt berörd av allt ni kämpar med och vill skicka en styrkekram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *