År: 2016

Barnen är på fest med sin pappa ikväll, men kommer tillbaka lite senare och sover här eftersom han jobbar imorgon bitti. Så jag har lördagkvällen helt för mig själv. Och då händer det som ofta händer när jag har sett fram emot lite egentid alldeles för mig själv: Jag springer omkring och städar och plockar, kommer på att det är ju inte alls det jag vill göra när jag väl är ensam, så jag sätter mig vid datorn för att jag måste lägga ut några Facebookannonser till en kund, blir stressad över att jag inte vill sitta och jobba när jag är själv, sitter och lyssnar högt (utan lurar) på poddar, kommer på att jag borde lyssna (högt) på musik istället, sätter mig och äter min sallad i lugn och ro, börjar titta på klockan och undrar hur mycket tid jag har kvar egentligen… ja men ni fattar. Hur stressad får man lov att vara egentligen över att man ska njuta av tiden? Det blir ju motsatt effekt. 

 

Så jag ger upp och har som viktigast mission att komma på vilken frisyr det är jag ska ha. Om jag bara ska klippa topparna – och lite av luggen – och skaffa mittbena igen…

Jag säger det igen: Diabetes är en riktig skitsjukdom på alla sätt och vis. I natt hade vi till större delen en bra natt, men från klockan 04,30 så har Mio varit låg, låg, låg och jag har proppat honom full med Dextrosol (svinbra för tänderna). Och när han är så låg så kan jag inte gå och lägga mig igen utan måste följa upp hela tiden. Så det slutade med att jag nu har gått upp. Och alltså har varit vaken sen 04,30. Suck… Jag som ville använda den här helgen till att sova ut. 

 

Men strunt i det nu. Idag är det en väldigt stor dag – Mios ska spela sin första match efter många års sjukdom. Tänk att han är så bra nu. Jag måste nypa mig själv i armen och njuta av nuet. För vi vet aldrig hur länge det varar. Jag tror att han är rätt nervös eftersom han kommer att spela i en lite för bra grupp egentlgen. Han är duktig på själva fotbollen (säger hans pappa som har mycket bättre koll på fotboll än jag) men behöver fysiken. Så det är ett projekt för mig som PT att ta tag i. Han behöver blir starkare så det ska jag hjälpa honom med. Att vara stark är alltid bra, och det finns aldrig några nackdelar med det. Speciellt om han skulle bli dålig igen – då är det bra att börja den tråkiga resan starkare ♥

 

 

 

När Mio var 4 månader satte vi honom i en hoppgunga (Ja men då var det inte så mycket snack om att det var dåligt för bebisar – och han kan gå idag. Puh!) för att testa, och han älskade det. Och hans fotbollstokiga pappa la en boll framför hans fötter. Som han givetvis inte kunde sparka på men som han ändå förnöjt noterade att han nuddade vid.

Månaderna gick och han började så småningom sparka lite försiktigt på den där bollen, och var ännu mer fascinerad. Jag vet inte om det var där och då som hans enorma bollintresse föddes, eller om det hade kommit ändå. För under hela hans första två år så var det bara bollar som var intressanta när vi gick in i en leksaksaffär. Jag kunde pipa, dra och plinga i de mest roliga små färgglada prylar, men Mio påminde lite om Ferdinand under korkeken, fast med sina bollar då – för det enda han hade ögon för i leksaksaffären var bollar.

När han var 4 år började han på fotbollslek och sen gick han på fotboll varje vecka i flera år. Han blev mer och mer intresserad, och hela hans liv gick ut på att spela fotboll, lira med pappa eller byta fotbollskort med kompisar. Hans framtid var redan utstakad: Han skulle först börja spela i MFF och sen skulle han bli professionell fotbollsspelare. Det fanns liksom inget annat.

Han började i MFF när han var så pass liten att alla fortfarande var välkomna, men sen var det uttagning så att endast de bästa fick vara med. Nu när jag vet hur det går till så är jag starkt emot det, eftersom jag blir plågad av tanken på att små barn blir utkickade. För det sker ju tydligen varje säsong. Hur som helst… när det började närma sig tid för uttagning så började Mio bli sämre och sämre i sin huvudvärk. Det här var innan han hade shunten och innan vi visste vad det var som orsakade hans huvudvärk. (Vet vi ens det idag?) Men han kämpade på. Gick till fotbollen ibland fast han hade ont i huvudet. Han ville så gärna komma med i laget.

Och så blev ett 30-tal barn uttagna till att provspela en månad. Mio blev uttagen och han blev förstås jätteglad men visste ju ändå att nu väntade en tuff månad med många träningar där de skulle granskas. För sen skulle de plocka ut hälften (eller vad det nu var) till laget. Mio kämpade stenhårt med tanke på att han ofta inte mådde helt bra, men han ville ju så himla gärna.

Efter att månaden var slut så sa de att de som blev uttagna kunde förvänta sig ett samtal under fredag eftermiddag, och de andra skulle få ett samtal senare under helgen. Han gick och väntade och väntade och väntade på det där samtalet. Det blev rätt sent och han började nästan ge upp tanken. Men så ringde tränaren:

– Grattis Mio, du är med i laget

Jag har nog aldrig sett honom så hysterisk och glad. Han var så lycklig! Så otroligt lättad och glad över att ha fått ett ja. Han hoppade och skuttade och skrek av lycka. Och jag likaså, eftersom jag visste hur mycket det betydde för honom.

Träningarna började men Mio blev oftare och oftare dålig. Eftersom han hade problem med huvudvärk som vi inte riktigt visste vad det berodde på (men som hade undersökts både kors och tvärs förstås) så var vi föräldrar tvungna att närvara på träningarna. För ibland var han tvungen att avbryta. Så jag och Alvin satt – mitt i vintern – i bilen på en parkeringsplats och spelade spel och lyssnade på musik tre vardagkvällar i veckan. Svinkul. Men ändå såå värt det för Mio skull. Han var så himla stolt och glad.

När hösten började bli vinter fick vi reda på att det var på grund av högt tryck i spinalvätskan som går upp mot hjärnan som han hade så ont i huvudet, och att de skulle operera in en shunt. Så vi tänkte att nu äntligen skulle allt bli bra. Operationen skedde strax innan jul, så han fick jullovet på sig att bli bra. Tänkte vi. Sen skulle han tillbaka till fotbollen och skolan igen. Men han blev aldrig bra.

Veckorna gick, månaderna gick och åren gick. Han fick sluta med sin älskade fotboll, han var borta större delen av tiden från skolan och låg mest hemma i soffan mellan operationerna. För under de här åren har han genomgått över 10 operationer. Efter några år (för några år sedan) började han igen i sitt gamla lag, LB07, men fick avbryta efter bara ett par träningar eftersom han blev dålig igen.

Under hela den här tiden har han inte sagt ett knyst om fotbollen. Inte uttryckt hur det känns att inte längre vara bland de bästa, och inte klagat över att han har förlorat många viktiga år när de andra har tränat och blivit bättre och bättre. Men jag vet att det känns i honom. Han har varit totalt ointresserad av att prata om fotboll eller av att se fotbollsmatcher på TV. Som att han liksom bara har undvikit allt som har med fotboll att göra. Och jag förstår honom. Hans drömmar har ju krossats. Fotbollen var allt han drömde om och tänkte på.

Men så har han börjat nu igen. Han har spelat i drygt en månad i LB07, och har väl missat några träningar på grund av huvudvärken, men det har ju blivit bra igen, och det är det viktiga. Och på lördag ska han spela sin första match. Äntligen! Han är så otroligt glad och kan knappt bärga sig. Eftersom hans pappa jobbar och Alvin också spelar match samtidigt så ska jag försöka dela mig i två delar tänker jag… För jag vill ju se båda matcherna. Får se hur det går med den saken…

En mycket stolt liten kille när han första gången skulle spela match i MFF.

Jag har bloggat för mig själv på en wordpress-blogg rätt länge nu, men back in the days, när jag först började blogga så bloggade jag på Blogg.se. Och det är nåt visst med att blogga på en portal. Det blir liksom lite mer gemenskap och man känner sig inte lika ensam. 

 

På den tiden när jag började – jag tror att det var 2005 – så var det Engla som var störst, och andra bloggkollegor som jag hade var LaLinda, MiaShopping och Käthe. Efter ett tag kom en yngre bloggmaffia och var otroligt provocerande, så som till exempel Blondinbella med flera. Ja hon var faktiskt provokativ på den tiden. Himla kul.

 

Hur som helst, under de här åren som har gått sedan dess så har jag fått två barn, köpt hus och Volvo, separerat och flyttat, sagt upp mig och startat eget – men det som har påverkat mig mest av allt är Mios sjukdomar. När han precis skulle börja f-klass så fick han en tumörsjukdom, sen gick han flera år med huvudvärk och fick till slut en shunt inopererad i huvudet. Under de här åren har han opererats över 10 gånger (!) och till råga på allt fick han Diabetes typ 1 för två år sedan. Det har varit ganska tunga år, men samtidigt så har livet pågått. För det gör ju det. Räkningar måste fortfarande betalas, golvet måste dammsugas och vi måste äta middag varje dag. Och lillebror Alvin har ju ett liv med kompisar, fotbollsträningar och så vidare. Men det har definitivt påverkat mig allt det här.

 

Ibland har det känts okej att blogga om – ibland inte. För ibland så känner jag bara inte för att prata om det. Och bara för att jag bloggar om det idag så betyder inte det att jag vill prata om det imorgon. Man får gärna fråga, det är inte det jag menar, men det är när det blir det där ytliga snacket… då har jag inte alls lust att prata om det viktigaste och mest sårbara i mitt liv. Det är alltså inget fel på ytligt snack, det har man ibland, men där passar inte mitt allra viktigaste in. Men hur kan jag då skriva om det tänker du nu? Jo men det här är mitt space och det känns helt enkelt bra. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar här men jag hoppas det. 

 

Hur som helst – för ett tag sen så bestämde jag mig för att satsa helhjärtat på bloggen igen. På riktigt. Och nu tar jag alltså ytterligare ett steg (bakåt? Det var ju ändå här jag började) och flyttar min blogg till Blogg.se. Det ska bli sååå kul att börja blogga på en portal igen. Hoppas ni hänger med på resan! 

Den här tröjan förresten – den kommer från Hope's nya kollektion “Changes” som är en kollektion som “goes beyond his and hers”. Himla fiffigt tycker jag som älskar hoodies och såna här tröjor, och som tycker att många plagg absolut kan vara unisex. Jag vill inte alltid gå i figurnära bara för att jag är tjej. Ibland är det kul förstås, men inte alltid. Storlekarna är dubbla så det här är en 36/46. Det som kan bli lite marigt när man har unisex-storlekar är att de ofta är större än vi tjejer är vana vid.