År: 2016

Jag är urusel på att föra dagbok. Så många läkare som har bett mig, och så många fina böcker jag har köpt och börjat skriva i. Men så blir det inte av. Har också testat att göra det i anteckningsappen i min iPhone (där jag skriver ner allt annat) men det blir inte av. Lika bra att inse.  Så från och med nu gör jag det här – för någon slags Mio-dagbok som jag alltid kan gå tillbaka till här i bloggen. Står du inte ut får du scrolla.
Dagens status: Bra! (Bra??? Hur är det möjligt?) Så himla härligt! Har hopp om en bra sommar nu ändå då. Ingen huvudvärk alls idag alltså. Jippi!!! Har bett Jonas använda mätaren idag så att vi kan se skillnaden från igår.
/hälsar den nyblivna hjärn-anlaytikern

Mio hade jätteont i huvudet igår och kom och väckte mig på natten. Och så tog han – och Alvin som också vaknade – och släpade in madrassen till mitt sovrum så att han kunde sova här tillsammans med mig.
Det är ju så sött – men undra varför de la den i dörröppningen 🙂 ♥Men det verkar ju funka. Båda killarna sover gott och jag ska göra mig klar nu och först sticka iväg och träna med min PT en timme, och sen gå till kontoret. Pappa Jonas kommer hit idag och är med barnen. Så ja, han kan ligga kvar där i dörröppningen en stund till.

Suck! Mio har ont i huvudet. Här satt jag igår i värsta lyxproblemet och undrade vad vi skulle göra på semestern. Om vi skulle orka med att åka bil mållöst, packa upp och packa ner… och så vidare. Jag glömmer så lätt. På bara ett par sekunder så kan det ju ändras, det vet jag ju. Samtidigt så kan jag ju inte sitta och vänta på att det ska komma tillbaka. Men det var ju attans att det gjorde det. Även den här gången. Huvudvärken är tillbaka och vi är återigen fast här hemma. Fan!
Så nu har vi kopplat på mätaren igen och kan se att trycket är väldigt lågt… Men visst är han söt i sitt hårband som håller fast den lilla apparaten? (Den där blå apparaten har alltså en sladd som går till en liten grej, och den där lilla grejen lägger vi på huvudet, precis ovanpå där den inopererade mätaren sitter, och så mäter den och svarar i realtid vad trycket mot hjärnan är).

Men alltså det här är ju himmelrike. Jag har under de senaste åren resonerat så att den tid som jag eventuellt skulle lägga på Tradera kan jag lika gärna lägga på att jobba i mitt eget företag och tjäna mer. Det jag menar är att
1) Tid är pengar
2) Det tar vääääldigt mycket tid att hålla på med Tradera.
Men så finns det ju då Sellpy. Vilken bra grej! Älskar det! Jag beställler en påse (har precis gjort det), packar den och får den upphämtad, och av det som säljs så får jag 40%. Det som inte säljs går till Stockholms Stadsmission och Emmaus. Bra! Det gör att allt på ett eller annat sätt kommer till användning. Ska bli kul att se hur det här funkar. Återkommer med besked. Synd att jag redan har gjort gigantiska rensningar i garderoben… men det finns alltid mer att rensa ut. 
PS. Älskar bra affärsidéer!!!

Den där donut'en – den som han inte kunde äta i förrgår kväll på grund av högt blodsocker – den åt han igår kväll istället. Hela dagen gick han och inväntade rätt tillfälle. Av någon anledning så är rätt tillfälle att äta något gott så sent som möjligt på kvällen. Jag sa senast sju, han sa nio. Vi gick halva vägen var så det blev åtta. Men det funkar inte! Och jag vet ju det. Inte snacks på kvällen. Han måste försöka tänka om… Just donuts som dessutom är väldigt feta (inte bara söta) tar lite tid på sig att höja blodsockret. Så när vi skulle gå och lägga oss, vid elva (jag var svintrött), så var blodsockret på 15.
Så då var det bara att börja ta insulin och samtidigt förbereda mig på en natt med många kontroller. För varje gång man tar insulin så måste man kontrollera vart blodsockret hamnar, så att han inte blir för låg och svimmar. Eller kanske fortsätter att stiga för att han behöver ännu mer insulin. Balans.
Så klockan ringde tolv, halv ett, tjugo i två, halv tre, halv fyra och sista gången halv fem… och så här ser hans lilla väska ut efter en sån där mardrömsnatt. Allt pill – det är så svårt när ögonen bara kisar i den starka lampan. Så när jag väl är klar slänger jag bara grejerna ifrån mig och rusar in och lägger mig igen. TACK universum för att jag har så otroligt lätt att somna om, igen och igen. Vi pratar minuter, om inte sekunder. Men jag känner mig ändå som överkörd av en ångvält idag. Det där med att vakna hela, hela tiden är tortyr. Måste byta alarm – den signal jag har nu ger mig ångest.
Det kan dock ha sina fördelar ibland också. Igår morse tog han för mycket insulin till för lite bröd (han blev mätt snabbare än han hade trott) så då var han tvungen att äta två kex för att kompensera.
PS. När han gick och la sig sa han: “Mamma, den där donuten var inte god, den var mest torr.” Jahapp…
PS2. Är det inte typiskt att när båda barnen väl har blivit stora nog att alltid sova gott om nätterna så får den ena diabetes? Som en enda lång bebistid 😉

Jag är inte säker på att Mio kommer att få tillåtelse av försäkringsbolaget att åka utomlands. Det är precis på gränsen, rent tidsmässigt, sen senaste operationen. Så vi behöver en plan B.
På ett sätt är jag sugen på att stoppa in barnen i bilen och bara köra. Kanske norrut, kanske till Norge, kanske söderut… eller nä, det går ju inte… försäkringen som sagt – Ska vi vara långt hemifrån och utomlands så måste ju den täcka. Men så vet jag att det är en lite väl romantiserad bild av det – det där med att det är en sån frihetskänsla och bara härligt att sitta där och bestämma för dagen vart vi ska. Ta in på nåt mysigt ställe, äta god mat och bara vara.
Men i verkligheten så kommer vi tjafsa om vilken musik vi ska höra i bilen. Jag kommer till slut att tröttna på ljud överhuvudtaget. Vi kommer äta på sunkiga vägkrogar, hitta halvdåliga och dyra sovställen och inte riktigt veta vart vi ska ta vägen. Så jag tror att det krävs en plan – om vi ens är typerna som vill sitta i en bil sådär? Vi skulle ju också kunna göra mer specifika utflyktsmål där vi bara kör från a till b. Problemet är att jag vet inte vart! Barnen är inte helt lättroade, speciellt inte Mio som ju är 12 år. Och jag är inte särskilt road av att packa, packa upp, packa, packa upp… Ja ni fattar. Ännu mindre eftersom vi också måste hålla ordning på livsviktiga mediciner till Mio som dessutom måste vara kylda. Man vill liksom landa nånstans. Och så vill jag hamna i ett sånt där skönt “glidar-mode” där jag varken behöver planera, handla eller laga mat. Eller göra andra vardagssysslor för den delen. Vill gärna vara den där avslappnade, sköna typen som inte tjatar på sina barn.
Jag känner mig lite stressad – nu när Mio väl mår bra – och vill liksom passa på att göra allt. Men behöver tips… och vet att ni säkert sitter inne på en himla massa bra grejer.
Berätta – vad ska ni göra i sommar? Jag vill gärna ha tips både med och utan barn, eftersom jag tänker att jag vill göra nånting själv också.
Förra året hade vi två fantastiska semestrar på Mallorca.