Just nu är det ganska rörigt här på alla håll. Mio har varit sjuk två dagar och är väldigt ledsen över det. Han är ledsen över att han inte kan vara med som alla andra, och saknar sina kompisar. Och så har vi mycket att göra på kontoret, dels för att det är många nya bollar uppkastade, som vi ännu inte har hundra procent koll på hur mycket som blir av (nya potentiella kunder), och dels för att Sanna ju är nyopererad och ligger hemma och kurerar sig, och Christin vabbar. Samtidigt är det väldigt kul just nu, för det händer mycket, och vi får många förfrågningar från nya kunder. Om det skulle vara så att allt går i lås, det vill säga att alla kunder går med på det som vi har föreslagit (exakt så blir det sällan) – ja men då skulle vi nog behöva ta in en person till gissar jag. Men än så länge vet vi ingenting, så vi får se helt enkelt…
Jag körde ett pass med min PT i morse, vilket är så himla härligt, och nu på kvällen tänkte jag unna mig ett BodyJam-pass medan Alvin var på fotboll, så jag körde genom hela stan för att komma dit… bara för att mötas av ett inställt pass. Faaaan! Stereon hade pajat. Åkte hem och skulle ha lite kvalitetstid med Alvin efter att jag hade rensat inkorgen, i form av att titta på serie innan han somnade. Men somnade själv, och vaknade av en gäll telefonsignal. Så här i efterhand så förstår jag inte varför jag gick upp. Klockan 22 liksom. Jag kunde ju lika gärna legat kvar och gått upp och jobbat undan extra tidigt imorgon bitti istället.
Men just det… jag var ju ändå tvungen att ta blodsocker på den här lille killen, som hade somnat. Jag brukar alltid lägga en tröja över huvudet på honom innan jag tänder strålkastarlampan och börjar pilla med blodsockermätaren. Ikväll var det – som ofta på sistone – inte bra. 12,1 innebär en dos insulin. Och det i sin tur betyder att jag måste hålla koll de närmaste två timmarna. Minst. Suck…
Tömmer diskmaskingen så länge då ??