Klockan är fyra och mina små älsklingar ligger och sover här bredvid mig. Det här kan vara nåt av det värsta jag vet… stunden innan jag ska åka iväg. Jag, Anni, Mandy och Sanna ska åka till Rhodos idag, på en en jobbresa, och jag ska köra hemifrån om en halvtimme. Det ska bli spännande och roligt att åka iväg – och för att inte tala om hur skönt det ska bli att komma ner till värmen – men de här dagarna och den här stunden inför, när jag ska lämna mina barn, det är allra värsta stunden. Jag ska vara borta från dem en hel vecka. En vecka! Det är andra gången i mitt liv som jag reser iväg och är ifrån dem så länge. Och jag hatar den här känslan innan jag reser. Kommer de klara sig? (Det är klart de gör. De kommer ha det alldeles utmärkt med pappa Jonas) Kommer Mio vara okej? Bara han inte blir akut dålig. Det är det värsta, om det skulle hända. Det får inte hända. Sannolikheten är på ett sätt inte så stor, eftersom det sker max var fjärde, femte månad att han blir aktudålig… men å andra sidan så var det ju ett tag sen. Det får inte hända nu! Min tröst just nu är att jag vet att så fort jag kommer iväg så släpper den här känslan nästan helt och hållet och jag kan njuta. Det är alltid värst innan…
Så nu kör vi då! Häng med på en vecka till Grekland med mina kollegor!
