Mio börjar bli stor. Riktigt stor. Ena sekunden – när han är sjuk – är han dock fortfarande en liten kille. Men sen, så fort han mår bra och reser sig ur sängen så ser jag hur lång och stor han har blivit. Men det är inte det enda, att han har blivit lång, han är liksom stor och vuxen i sättet också. Nu förstår jag verkligen det här med att man bara har sina barn på lånad tid och varför man ska ta vara på det, för helt plötsligt så klarar de sig själva.
Mio är självklart inte helt och hållet där ännu, att han klarar sig själv. Framförallt inte eftersom han är sjuk så ofta och dessutom har diabetes, men jag märker ändå att han börjar bli så otroligt mycket mer självständig. Och att man nästan får se det som ett privilegie om han väljer att hänga med oss andra. För det är det inte säkert att han gör.
En sak som är lite klurig, när man börjar bli stor (tonåring), är det här med tider. Han sitter gärna uppe och spelar (online) med sina vänner på kvällarna och tycker att jag är knäpp som har som regel att han ska stänga ner och gå och lägga sig klockan 23 nu när det är sommarlov. Hans kompisar får vara uppe och spela till 23 på vardagar… säger han… och så tycker han att våra regler är för bebisar. Typ så.
Jag tänker att jag absolut inte vill att han ska sitta uppe hela nätterna och sova hela dagarna. Är det fel? Är man ledig borde man kanske få göra lite som man vill? Fast nä, det känns i hela magen att det skulle vara fel. Men jag vet inte. Hur sjutton ska man veta vilka tider som är lämpliga? Hur länge får man hänga ute vardagkvällar?Helgkvällar? Är det skillnad om han är hemma hos en kompis mot när han är utomhus och hänger? Måste man ha samma tider alltid? Så att det blir tydligt menar jag? Herregud, ge mig facit nån.
Du säger bara. "Gör som jag säger och inte som jag gjorde." ??