Sen sist Mio ställde om shunten har det bara blivit sämre och sämre, så det står helt klart att när den är inställd på 6 så har han riktigt ont. Därför ringde jag idag igen och bad att få komma in och ställa tillbaka den till 7. Pest eller kolera helt enkelt. Han mår inte bra med någon av de inställningarna men vi kan återigen konstatera att 7 verkar bättre än 6. Kanske han skulle må som bäst om den var på 6,5? Men det finns inte så det kan vi bara spekulera i…
Hur som helst – de känner till oss väl på neurokirurgen så det var i princip bara att lyfta luren och fråga om det var ok att vi kom in. “Ja visst, kom ni så ringer vi en jourläkare som kan hjälpa er”. Så långt helt perfekt ju. Det enda som inte var perfekt var att jag då var tvungen att lämna kontoret redan vid lunch och sen inte var hemma förrän nu precis. För det var inte så enkelt den här gången heller… Suck…
Hur som helst, vi kom dit vid 14…
… och läkaren kom direkt och försökte ställa om den. Finfint ju.
Bara det att enligt honom så var den redan inställd på 6… ena sekunden… sen såg det ut som att den var på 7… eller 6… eller hur var det nu? Det verkade återigen som att den där ventilen lever sitt eget liv. Eller om det är magneten utanför som gör det? Hur som helst – han kunde ju inte hålla på i blindo utan var tvungen att skicka oss på röntgen. Igen. Min lilla kille, jag vill inte veta hur många gånger hans huvud har blivit röntgat. Usch… all strålning han har fått… det känns så läskigt.
Vi fick vänta ett bra tag på att få komma in på röntgen. Förstås. Vi hade ju ingen tid bokad så det förstår man ju. Men ändå… det är så stressande att sitta och vänta när man har 10% batteri på telefonen och Alvin är hos en kompis, jag var superhungrig och hade (har fortfarande) massor att göra som jag missade under eftermiddagen på kontoret. Mio tyckte mest att det var långtråkigt och höll på att somna.
Till slut kom vi i alla fall in på röntgen, och läkaren hade sagt till oss att det var ok att gå hem om det skulle visa sig att han hade lyckats ställa om den till 7, annars fick vi komma tillbaka till honom igen så att han skulle kunna justera det. Efter en misslyckad röntgenbild fick vi gå in igen och göra en till, och sen kom hon ut och sa att den står på 6 så det är bara att åka tillbaka upp till neurokirurgen igen. Nu hade jag 2% batteri kvar i min telefon. Hjälp. Det funkar liksom inte när man har ett barn nån annanstans. Hatar den stressen ?
Det slutade i alla fall med att läkaren (förhoppningsvis) ställde om den till 7 igen, så nu håller vi tummarna för att det 1) funkade 2) gör så att han får mindre ont.
Nu ska jag ut med vår lille vovve och sen se Idol med mina små älsklingar. Från klockan 21, när Idol är slut, ska jag sätta mig och ta igen det som jag missade nu på eftermiddagen. Ska bli skönt att börja av min to do-lista som bara växer och växer.