Personligt

Helgen som gick

Av Alexandra Bylund / 7 november 2016, 06:27

Det var en väldigt bra helg:

Fredag kväll var jag på AW på Soultrain, med en massa bubbel i glaset.
Lördag förmiddag körde jag mitt absoluta favvispass: Sh'bam. Det är så kul!
Söndag var jag bjuden på SM-guld-match (Säger man så?) av Swedbank. Det måste ha varit årets kallaste dag, men eftersom vi utgick från deras loge så gick det att gå in då och då för att värma sig. Det var väldigt kul att titta på matchen även om vi redan från början visste att MFF hade säkrat guldet.

Stämningen…

Innan matchen körde jag och Johanna ett träningspass tillsammans. Fokus: Rygg och baksida axlar, vilket är väldigt bra för kontorsmänniskor som ofta har armarna framåt.

Fast det roligaste av allt, igår, var ändå att vi lanserade “Mamma & dotter-podden“. Och att den redan har slagit lyssnarrekord. Med det menar jag att de redan första dagen har fått enormt många lyssnare. Sååå himla kul! Jag tror att den här podden kommer bli stor. För den är riktigt bra!

Och nu är det ny vecka. Nu kööör vi!

Kommentera (0)

Personligt

Det fina med barndomsvänner

Av Alexandra Bylund / 3 november 2016, 18:08

Idag ringde min allra äldsta barndomsvän till mig. Det fina med barndomsvänner är att de inte tar det personligt eller blir kränkta när man inte ringer upp. Sara, som hon heter, har försökt nå mig flera gånger under det senaste halvåret, och varenda gång har jag blivit lika glad men tyvärr inte haft tid att svara just där och så. Och så tänker jag att jag ska ringa tillbaka. Sen. Men jag vet också att vi har så mycket att prata om, så jag behöver liksom avsätta rätt mycket tid. Och när tusan har man det? Mycket tid… Aldrig skulle jag säga.

Men så är hon så otroligt fin och nära mig att hon vet. Och jag vet att hon vet. Hon vet att jag har haft ångest och att ju längre tid som går så tänker jag att jag behöver ännu mer tid för att ringa upp henne. Och så blir det inte av. Men idag så ringde hon alltså igen. Och det var så himla lägligt, mellan två möten, så vi fick äntligen tid att catcha upp. Det första hon sa när jag svarade var: “Åh, Sandra (ja hon kallar mig det) – jag var helt säker på att du inte skulle svara, men jag ringde ändå för att tala om att jag tänker på dig”. Hur fint? Älskade, knasiga Sara. Shit vad vi har många år tillsammans. Och det här med barndomsvänner alltså – det är världens bästa. Det tar 10 sekunder så är man tillbaka där man slutade sist.

Världens finaste Sara❤️

Vi två tillsammans – när vi var små – vi hittade på de mest galna grejerna. Inredde ett stort vindsutrymme i mitt hus som en djungel och bodde där ibland över helgen (!) Var uppe på taket på mitt femvåningshus (!) och hängde mest hela dagarna, köpte marsvin i smyg som vi hade uppe på vinden i vår djungel, planerade noga hur vi skulle rymma till en riktig djungel. Och sen när vi blev lite äldre så hittade vi på andra väldigt kreativa (men barnförbjudna) hyss. Vi var verkligen kreativa.

Kommentera (0)

Personligt

God morgon måndag

Av Alexandra Bylund / 31 oktober 2016, 06:14

Ja men det blev en helt datorfri dag igår. Först var jag iväg hela dagen, och sen var jag och barnen på Brunos 1-årskalas. Det var uppfödaren som hade ordnat så att alla valpar var välkomna. Så himla mysigt!

Idag är det ju som bekant måndag, och det innebär stora mötesdagen. Vi ses på kontoret klockan 8 och har först ett internt möte – och sen har vi ett efter ett med våra kunder. Måndagarna rusar iväg som en raket tack vare alla dessa möten. Jag gillar det. Vi har ju sagt att vi kan jobba hemifrån eller från nåt café ibland om vi vill det, och nu händer det inte särskilt ofta, men om det händer så är det aldrig på en måndag. Vi försöker hålla måndagarna så tomma som möjligt… förutom alla möten då.

I lördags “firade” vi Halloween. Eller firade och firade… vad gör man egentligen på Halloween? Det är en högtid som jag inte riktigt har tagit till mig, och jag vet liksom inte vad vi ska göra… Visst, vi skulle kunna klä ut oss och laga en massa “läskiga” rätter… men det gjorde vi inte. Vi åt middag tillsammans och sen spelade vi Just Dance på Xbox hela kvällen. Så himla kul!

Men nu är det måndag och Halloween är över. Väl? För det är rätt oklart vilken dag det är dessutom…

Kommentera (0)

Personligt

Och så var det Mios tur

Av Alexandra Bylund / 21 oktober 2016, 08:04

Efter en väldigt hektisk vecka, på många olika sätt, så kom den stora finalen i natt. När det äntligen kändes som att vi skulle kunna andas ut – både över Alvins andningsproblem som helt klart är bättre, men långt ifrån bra, och från mina åtaganden – så händer det som inte får hända: Vid tolv inatt vaknade jag av att Mio skrek rakt ut. Han skrek och hade panik av smärta. Ont i huvudet igen. Och eftersom han har en shunt inopererad så är det alltid raka vägen in till akuten som gäller. Det kan nämligen vara stopp i slangen. Men jag började med att försöka lugna honom för att se om det eventuellt skulle avta, men så blev det bara värre.

Så då sitter jag allltså där med ena barnet som ligger och andas högt och ansträngt och så andra barnet som sitter och skriker och kräks av smärta. Helt sinnessjuk situation. Och det enda jag tänker på är att jag inte vill lämna Alvin (som är väldigt mammig de här sjukliga dagarna) men att jag måste in med Mio. Jonas kommer hitrusandes och jag ringer ambulans. Det går omöjligt att få iväg honom sittandes i en bil när han har så där ont. Men så efter en kvart så märker jag hur det börjar avta pyttelite och avbokar därför ambulansen, tänker att vi kan köra in själva om det inte avtar mer. Men det gör det. Det blir bättre och bättre och till slut så vågar vi ta beslutet att stanna hemma. Jonas åkte hem igen och vid 3-tiden somnade Mio och sov gott. Men vaknade förstås sämre än vanligt. Så det blir hemmadag för båda barnen idag.

Och nu måste vi backa bandet med Mio. Det kan inte vara så här. Vad är det som är fel? Vi pratade om det inatt – vi måste nog försöka börja om från början. Men hur gör man det? Vi kan ju inte gå till vårdcentralen som om inget har hänt. Ja vi måste kolla upp det där helt enkelt…

Mina små älsklingar ♥ Hoppas att det lugnar ner sig med sjukdomar här snart…

PS. Jag ska berätta mer om dagarna senare idag. Har ju varit på Internet i Fokus en heldag, och på Better Bloggers-event med Linda och ett gäng härliga bloggare.

Kommentera (0)

Personligt

Han vaknade och kunde inte andas – och vad är adenom?

Av Alexandra Bylund / 18 oktober 2016, 18:04

I morse, precis när jag hade skrivit klart det här inlägget, vaknade Alvin i ren panik. Han fick ingen luft. Han väste från sängen, och som tur är gick Mio precis förbi och hörde det, så han ropade på mig. Samtidigt rusar Alvin upp och ställer sig över toalettstolen som att han ska kräkas. Han fick inte fram ett ljud, utan väste bara, och kunde inte prata. Jag tänkte direkt att det är falsk krupp (som Mio hade en hel del som liten) och sa att “Det är lugnt, det känns som att du inte får luft, men du får pyttelite så det är okej” Och så bar jag ut honom i trädgården. Där satt vi en halvtimme med filt om oss, och till slut kunde han prata lite och fick lite mer luft. Han frågade om han skulle ha dött om vi inte hade gått ut. Lilla gubben.

Hur som helst, efter en halvtimme gick vi in igen. Det hade blivit lite bättre, men han hade fortfarande problem. Så jag ringde 1177 och rådfrågade dem. Det slutade med att jag snabbt rafsade ihop våra saker och åkte in till barnakuten. Han hade ju blivit bättre, men inte tillräckligt bra. Så här lät han i bilen på väg till sjukhuset.

Jag fick lämna en nyvaken Mio hemma – det fanns inte en chans att hinna ringa och fixa så att Jonas kom dit, men Mio fixade det galant med hjälp av mig via telefonen.

När vi kom fram fick vi direkt komma in för undersökning. Då började han kräkas och fick upp jättemycket slem. Bingo! Då gick det ännu lite bättre med andningen.Men han var väldigt tagen.

Och sen har det gått upp och ner under hela dagen, och när han inte ens kunde gå 25 meter utan att få rejäla andningsproblem så bestämde de sig för att lägga in honom.

Tanken var egentligen att det skulle räcka med att stanna inne på akuten några timmar och få kortison och adrenalin, och att det skulle hjälpa så pass mycket att de sen kunde skicka hem oss med mediciner. Men det räckte inte. Så nu är vi här.

Nu är det bättre. Mycket bättre, men det känns väldigt tryggt att sova här på sjukhuset – i ett rum with a view – med alla mediciner och apparater i närheten.

Men nu kommer vi till det viktigaste av allt: När öron-näsa-hals-doktorn undersökte honom innan idag, genom att stoppa ner en kamera genom näsan ocn ner i halsen (Det finns ingen som är så duktig som Alvin när det kommer till sånt. Vilken liten kämpe han är. Han sitter där, har svårt att få luft, men blundar och slappnar av och låter läkaren köra ner den där slangen utan ett pip) så upptäckte de att han hade en adenom där bak nånstans. En tumör alltså?!?!? Det fick vi precis veta av en läkare här på avdelningen. Så den ska opereras bort. Inte just nu men väldigt snart. När hon pratade om adenom så gjorde hon det så lättvindigt, så jag gissar att det då är en självklarhet att den är godartad. Ja men det tar man ju för givet när det sägs på ett sånt enkelt sätt, men nu när jag läser om det så verkar det finnas både och. Kanske att man väldigt tydligt kan se (och garantera?) att den är godartad bara genom att titta på den? De har tagit mängder av prover så jag är säker på att de har en plan och vet vad de gör, men jag undrar ju ändå om den där adenomen? Vad tusan är det? Nån som vet? Imorgon bitti, när de går ronden, kommer jag fråga ut dem förstås… då har de också fler provsvar att gå på.

Kommentera (0)

Personligt

Min favoritstund på dagen

Av Alexandra Bylund / 17 oktober 2016, 06:11

Det här är nog ändå en av de bästa stunderna på dagen. Jag skulle vilja få till en till bästa stund: sätta mig i soffan på kvällen och liksom “ta kväll”. Det får gärna vara med barnen men det hade bara vara så mysigt att avsluta arbetsdagen på något sätt. Som det är nu så hinner jag aldrig det. Det är en av de bitarna som jag tydligen har prioriterat bort. De enda fasta “programpunkterna” som vi har här är måltiderna, sen är det ju alltid någon som är iväg på fotbollsgträning, och så har jag en massa att jobba undan eller så fixar jag med mat, tvätt, undanplockning och annat. Kanske borde strukturera om?

Ja ja, hur som helst så är det väl därför den här stunden på morgonen, när jag precis bara har gått upp och duschat och det fortfarande är helt mörkt och släckt överallt, som är en av mina absoluta favvisstunder. Barnen ligger fortfarande och sover väldigt gott och jag har en och en halv timme på mig att jobba undan sånt som är svårt att hinna med under dagen. Ja men det är nog bästa tipset för att sen kunna börja arbetsdagen i lugn och ro och få väldigt många saker gjorda på kort tid.

Kommentera (0)

Personligt

Saker jag har lärt mig om livet ♡

Av Alexandra Bylund / 15 oktober 2016, 16:17

Nu ska jag göra nåt riktigt ödmjukt: citera mig själv. Haha, är det höjden av självupptagenhet? Äsch, det struntar jag i. Nu har jag i alla fall lyssnat igenom hela Balanspodden och tänker att jag ska dela med mig av saker som jag har lärt mig (om livet), och som jag berättar om i podden:

Jag kommer hoppa av tåget igen om jag måste – om det går ut över mitt mående. När jag drev min första startup, Foap, så slutade det ju med att jag efter ett års ångest i helvetet (ja men det var så det kändes när jag och min medgrundare hade dålig stämning oss emellan) gick ifrån kontoret en dag, med tårar som sprutade, och utan nån som helst aning om vad som skulle ske nu. Hur skulle jag kunna betala min hyra? Vad skulle jag jobba med nu? Ja men ni fattar. En av de värsta perioderna i mitt liv. Men jag skulle ändå göra om det igen.

Den där Foapresan började på ett sånt fantastiskt sätt. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att glömma känslan den dagen då vi, i samband med lansering, hamnade på CNN. Internationell TV liksom. Wow, vilken känsla det var. Och lika stark, om inte starkare, känsla var det när jag lämnade min bebis, som det ju faktiskt kändes som när jag lämnade företaget.

Jag behöver balans. Jag har många möten och mycket som ska göras under en normal vecka. Och som ett tillägg till det så har jag ju också barn – varav ett har varit nästan heltidssjuk i sex år och gått igenom 15 operationer – som har fotbollsträningar totalt sex gånger i veckan. Så för att klara av det här så har jag insett att jag måste sprida ut saker under dagen och se till att ha luft emellan så att jag inte lämnar ett möte och direkt går in i ett annat. Ibland så tänker jag att det skulle vara mer effektivt att köra mötesmaraton utan pauser, men så inser jag att då kommer kalendern bara bli ännu mer full. Och jag har ju faktiskt inte tid att sätta mig ner på kvällarna förrän det är dags för Alvin att gå och lägga sig. Och då hänger jag med honom, mest för att ha lite kvalitetstid tillsammans. Och ja, det slutar så klart med att jag inte orkar gå upp igen, utan somnar. Från början var det jobbigt att “egentiden” försvann men det löser jag genom att gå upp väldigt tidigt på morgnarna och genom att boka in luft mellan alla grejer. Och så tränar jag ju. Det är egentid.

Det är ganska fina stunder vi har på kvällarna, jag och den här lilla stjärnan. Som lillebror till ett sjukt barn hamnar man väldigt lätt lite i skymundan, hur ogärna vi än vill, och därför tror jag att han behöver extra mycket mammatid ♥︎

Människorna omkring mig är så otroligt viktiga. På flera sätt. Både att det är viktigt för mig att omge mig med vänner och bekanta som får mig att må bra. (Jag har så lätt för att lägga andras ångest på mina axlar nämligen). Men också mina kollegor i PR with an Edge till exempel… utan dem så är vi ju ingenting. Det är viktigt att ha rätt människor omkring sig helt enkelt, både privat och i jobbsammanhang.

De här tre är så viktiga för mig när det kommer till jobbsammanhang. Ja men alltså, de är fina människor privat också förstås ♡

Om ni inte kan få nog av mig efter det här inlägget så får ni helt enkelt gå in och lyssna på podden.

Kommentera (0)

Personligt

Saker att göra en lördag ♡

Av Alexandra Bylund / 15 oktober 2016, 13:51

Jag är så nöjd med förmiddagen. Särskilt eftersom jag trodde att jag skulle vara hemma med en liten sjukling idag (Alvin). Jag var först och körde mitt favvispass all time: Sh'bam. Och sen gick jag till mitt favvismatställe, också all time: Holy Greens. Lyssnade samtidigt på en av mina favoritträningspoddar: Träningspodden. Och tänkte egentligen gå hem efter lunchen, men gick istället och tränade mitt ryggpass. Styrketräning alltså.

Så jag kom hem klockan ett och kände mig liksom klar med prestationer för dagen. Jag har en hel del jobbgrejer – vissa väldigt stora – som jag behöver göra under helgen, men jag tänker att jag inte ska tänka på det alls nu. Det får bli ikväll eller imorgon. Vi får se. Det viktiga är att det blir gjort innan måndag – för då startar en väldigt innehållsrik vecka.

Så resten av dagen ska jag läsa Glöm mej – Alex Schulmans nya bok – som jag misstänker att jag kommer att sträckläsa.

Äta fruktsallad med den här helt magiskt goda jättemangon. Och så vanilj-ProPud över. Mums.

Och så ska jag lyssna på mig själv i Balanspodden. Det är en podd producerad av Alex Esser, en kille som jag träffade väldigt tidigt i mitt entreprenörskap, när jag höll på att starta Foap tillsammans med min medgrundare David. Jag träffade Alex eftersom han var apputvecklare och det var just vad vi behövde. Så han gav mig lite råd om hur vi skulle tänka. Och för några veckor sedan träffades vi för att spela in ett avsnitt av hans podcast Balanspodden. Vi pratar om… livet. Och hur man finner balans i den hetsiga vardagen. Här lyssnar ni på den.

Vad ska ni hitta på idag? Det vore så kul att veta – vad gör ni egentligen? Vilka är ni? Jag kan ju såklart se på statistiken vart ni bor och så men det säger ju väldigt lite om vilka ni är.

Kommentera (0)

Personligt

Saker som en diabetiker måste acceptera

Av Alexandra Bylund / 11 oktober 2016, 08:52

Igår hade vi så bråttom efter att jag, lite för sent, hade hämtat Alvin på fritids att vi slank inom Burger King på väg till hans fotbollsträning. Inte världens bästa mat att bygga små barnkroppar på men sånt händer ibland. (Btw. jag önskar mig en kock eller kokerska i julklapp).

Hur som helst – precis innan de skulle börja äta tog Mio i vanlig ordning blodsocker. Och det låg på 18.0! Det ska ligga mellan 4-6. Och är man över 15 så kan det vara livshotande om man får så kallade ketoner. Han brukar aldrig bli så hög, så jag vet inte vad som hade hänt. För lite insulin? Eller så är det kanske insulinpumpen som inte funkar?

Det som då händer är att han inte kan äta maten han har framför sig. Och då bryter han förstås ihop. Det gör så otroligt ont att se honom sitta där, med maten framför sig, och så får han inte äta. Han blev så otroligt ledsen. Förstås. Men både han och jag vet att det kan gå riktigt illa så det var bara att bryta ihop, komma igen och sen gå hem och äta bättre mat. Men fy vad det är synd om honom i såna lägen. Speciellt när lillebror sitter och äter. För han var ju tvungen att få i sig nåt innan fotbollen.

Några andra saker som är rätt trista för en diabetiker:

Att man aldrig kan planera in lördagsgodiset eller fredagsmyset. Är man hög så spelar det ingen roll vad det är för dag och vad klockan är. Då vill inte kroppen ha en massa dåliga kolhydrater.
Att man inte kan hänga omrking på en fest och småäta lite då och då. Det blir liksom rätt maniskt att sitta där med sin lilla skål och äta upp allt direkt. Samma sak på bion, med popcornbägaren, den måste liksom ätas upp direkt och kan inte sitta och småätas ur.
När man inför en fotbollsmatch har fått i sig lite för mycket insulin och blir låg hur man än gör. Att bli låg innebär att man börjar bli yr, svag och skakig – svårt att spela fotboll då.
Att fingertopparna blir helt sönderstuckna och tappar känseln efter ett tag.
Att man alltid måste ha med sig en himla massa prylar och alltid måste planera, planera, planera. Och hur man än planerar så är det i slutändan diabetesen som bestämmer hur dagen och måltiderna ska se ut. För det är ofta som det blir fel, trots minutiös planering.

#FuckDiabetes

Kommentera (0)

Personligt

Bra saker med denna söndag

Av Alexandra Bylund / 9 oktober 2016, 19:54

Den här dagen har varit hur lång som helst. Hur lång kan en dag vara egentligen? Men den har varit väldigt bra. Jag har hunnit med foto-session på gymmet, benpass, lunch på Holy Greens… och äntligen, äntligen skruvat ihop den “nya” garderoben, som har legat i sovrummet ouppackad hur länge som helst.

Men det bästa med denna söndag är ändå att båda barnen är friska. Mio var sjuk måndag – torsdag (den gamla vanliga huvudvärken) och Alvin var dålig onsdag – lördag. Men nu är alla friska. Jippi! Min huvudvärk, som numera känns låååångt borta, är ju som sagt också helt borta. Och det är nånting man ska komma ihåg, i alla slags situationer där man har ont eller går igenom någonting som är jobbigt (som till exempel jobbiga nätter med en bebis), att allt är bara i perioder. Det går över. Just när man är i det så känns det tröstlöst och som att det aldrig kommer att ta slut, men sen plötsligt – när det går över – så känns det så avlägset.

Det enda som kan ta lång tid för oss här hemma är Mios huvudvärk. Den har ju ibland funnits kvar i flera månader och upp till ett halvår. Med honom soffliggandes. Då är det svårt att se det som “bara en period”. Men det är ju extremfall. Jag ska påminna mig själv nästa gång jag upplever nåt jobbigt…. Det är bara en period….

Nu är han så här frisk igen, som jag så gärna ville häromdagen ♥

Förresten… till nåt helt annat. Jag vet inte om det är min sjuka obsession för bebisar eller om det har med inredning att göra – men jag älskar den här lilla Buddha-bebisen, som jag hittade i ett skyltfönster på Charlotte Trend idag. Fast den är lite för stor för att placera nånstans här hemma. Men så otroligt söt.

Kommentera (0)