Jag får ofta höra att jag är grym på att nätverka, att jag är ett socialt geni. Det är på ett sätt fina ord. Tack! Men på ett annat sätt låter det lite fult. “Grym på att nätverka” låter uträknande och utnyttjande. Som om man hänger med folk just för att samla kontakter och “nätverka”. Typ: “Jag var på en supertrevlig tillställning igår och fick åtta värdefulla kontakter”. Nä usch. Inte så. Sån är jag inte. Alls.
Sen, när det gäller nya människor, om jag skulle komma in på ett ställe där det enbart finns okända människor som alla står i klungor och pratar, och som inte har som mål att träffa nytt folk – ja då är jag inte ett dugg genialisk i mitt nätverkande. Jag kan inte tänka mig nåt värre än att tränga mig in i ett sällskap, avbryta och be om att få vara med och leka. Nej, det är inte alls min grej. Jag behöver känna till folket lite. I alla fall några stycken. Eller så måste det vara ett event där det är uttalat att man ska nätverka. Eller kanske i ett land och sammanhang där det är välkomnande att tränga sig på, och där folk verkligen förväntar sig att man ska träffa nytt folk. Som typ nästa vecka då jag ska till SÄN FRÄN. Fasiken vad kul det ska bli. Jag är så sjukt nyfiken på San Francisco. Jag tror att jag älskar det. Japp, jag har enormt höga förväntningar. Jag har bokat in några events och har dessutom bokat kaffe-dejter med en massa folk. Jag dricker inte ens kaffe men tänker att det är bra att NÄTVERKA när jag nu är där. För den sortens nätverkande är jag minsann bra på. Grym! Hur jag kan vara det? Det handlar bara om en sak: Intresse! Jag är, på riktigt, intresserad av andra människor och är därmed en fantastisk lyssnare*. För det finns få saker som folk gillar så mycket som att bli lyssnade på. Det skulle i såna fall vara att få beröm, att höra hur bra man är. Det finns ingen som inte gillar det.
*Jodå, det finns undantag. Människan måste vara intressant på ett eller annat sätt för att få mig intresserad. Det har varken med titel, inkomst eller bakgrund att göra utan snarare om hur mycket man bjussar på sig själv. Jag är en social katastrof när det kommer till att umgås med människor som jag finner ointressanta. Mitt ointresse skulle kanske gå att dölja, men jag orkar liksom inte utan vänder hellre om och går. Eller blir trött.
