Igår kväll var jag så trött och sömnig att jag egentligen bara ville gå och lägga mig. Jag var väldigt, väldigt nära att strunta i träningen just på grund av tröttheten. Men så tänkte jag att jag kan ju ändå inte gå och lägga mig klockan åtta, plus att jag liksom får passa på att gå och träna när det ges tid. Det är rätt meckigt att få in det i mitt vardagsschema just nu eftersom barnen har varit sjuka i flera veckor. Så när det väl passar en vardag vill jag som sagt passa på. På helgerna är det inga problem, men det är svårt att lägga all träning lördagar och söndagar.
Så jag gick dit. Tog mig till mitt favvisgym (fast det är det som ligger längst bort) och bara körde. Jag har ett program, som jag har satt ihop tillsammans med min PT, som jag kör efter så det finns ingen tvekan om vad jag ska göra – och jag tror att det är nyckeln såna här dagar, att man bara gör det som redan är bestämt. Hade jag inte haft det tydligt bestämt sedan tidigare är jag säker på att jag hade maskat lite. För jag var verkligen sååå trött.
Det slog mig då att det är ju så här det är för många som inte tränar…. att man inte kommer iväg för att man är så himla trött. Och så blir det en ond cirkel, för ju mindre man tränar desto tröttare blir man. Ju. Och det är svårt att kämpa emot en sån grundläggande känsla som trötthet. Men man måste bara göra det – såvida tröttheten inte beror på sömnbrist eller överträning – då kan det ibland vara helt tvärtom, att man inte ska träna.
När jag kom till gymmet så läste jag för första gången vad som stod på den ena väggen. Väldigt passande…
Här är några mentala knep som jag brukar ta till för att komma iväg till träningen:
- Även om det är längre bort så väljer jag att åka till favoritgymmet eftersom jag känner rätt mycket folk där, och det känns lite som att man är där tillsammans fast man bara säger hej till varandra och sen kör var för sig.
- Jag tänker att jag ska ha en härlig stund i bilen med poddlyssnande både dit och hem. Jag är typ aldrig ensam nuförtiden, när barnen är dåliga, så jag riktigt njuter av det.
- Tiden på gymmet ser jag framför mig som min absoluta egentid där jag får lov att ta tid på mig – man kan inte stressa när man tränar – och bara tänka på mig själv. Om det ringer nåt jobbsamtal så kan jag inte ens svara eftersom det pumpar ut musik i högtalarna. Enda grejen som kan “störa” är barnen. Så jag ser det lite som lyxtid där jag för en gångs skull inte rusar från A till B. För grejen är att även om jag tänker att jag ska göra passet i lugn och ro, utan stress, så tar det precis lika lång tid som om jag skulle ha stressat igenom det.
Har ni några bra knep för att komma iväg till gymmet? Dela gärna med er 🙂