År: 2016

Jag älskar den här videon. Som faktiskt säger en del viktiga saker:

• att vi inte ska behöva följa några som helst regler när det kommer till mode. (“Dare to be different” som det står på mitt armand. Lättare sagt än gjort…)
• att vi inte ska behöva lyssna på nån annans föreställningar om hur man ska klä sig beroende på ålder, färg, kroppsstorlek, tillfälle eller annat (som någon annan har satt upp regler kring)
• att det inte finns några regler…
• … förutom en då: att vi ska återvinna våra kläder. Och det är klart att vi ska göra det. Det som är helt och användbart borde vi alltid, alltid se till att det kommer i nån annans ägo. På vilket sätt som helst, bara det blir av.

Och nu när jag tittar på alla punkter så säger den ju bara en sak: INGA REGLER! (förutom en) Ja och så att ingen annans föreställningar om hur saker ska vara ska få begränsa oss. Så fint!

För mig innebär det att jag ska få klä min dotter helt i spets och rosa om jag vill det. Utan att jag få höra att jag gör fel som sätter en typisk tjejfärg på min dotter. Eller tvärtom, att jag ska få klä min son i samma kläder om jag vill det. Utan att få höra att jag skadar honom eller gör honom till bög. (Det finns så mycket värre saker som vi föräldrar gör i såna fall, som vi borde få tillsägelse om), att jag ska få ha en kort vit kjol fast jag är 45 och har tjocka ben, eller att jag ska få ha all världens färger i en och samma outfit utan att bli kommenterad, att jag ska få slippa kavaj och kjol bara för att jag ska ha kundmöte med någon som brukar gå klädd så (Vadå, ska jag ändra klädstil bara för att hen går så? För mig är det helt galet). Ja men typ så. Ingen har väl ändå rätt att säga till nån annan vad som är okej eller inte?
Och det tycker jag att den här videon påminner så mycket om.
Hur är ni? Kommenterar ni om ni ser en 50-årig kvinna på stan med väldigt kort kjol? Eller en tjock person med magkort topp? Jag ska inte låtsas att jag är helt oberörd och inte tänker på det, för det gör jag (vilket är synd). Ser jag en tjej som är väldigt överviktig och ändå väljer att visa magen så reagerar jag (vilket jag hatar att jag gör, men det är väl också därför jag gillar videon, för att få sånt här inpräntat i huvudet, och för att radera bort samhällets “så där kan man väl inte klä sig om man ser ut så där-normer”) Men jag tänker ändå att “Wow, vilken grym tjej som inte bryr sig om samhällets ideal och bara kör på sin stil.”
Min önskan är att mina barn inte tänker så, utan att de bara ser det som en random människa, och inte lägger nån värdering i vad hen har på sig.
Kan en tjock tjej ha magkort topp? Eeeh, den som svarar nej på den frågan eller “Ja men…” borde rannsaka sig själv. På riktigt. Ja! Ja! Ja! Vem som helst kan ha en magkort topp. Jag kanske ogillar att se revben, och rent av mår illa av det, och då får inte smalisar gå i magkorta toppar i min skola. Ja men ni hör ju hur det låter.

Det här med kroppen och dess återhämtning – den här veckan har jag verkligen fått känna på hur viktigt det är. För som jag sa, så är det tortyr att ha såna här nätter. Just att gå upp en gång i timmen hela tiden och att göra det flera nätter på rad… Maj gadd det är en bra tortyrmetod, det lovar jag.
I onsdags, efter första mardrömsnatten så hade jag ett pass inbokat med min PT på morgonen. Men jag fick avbryta det på grund av huvudvärk. Kroppen sa verkligen Nej. Så att ens försöka mig på att stoppa in ett träningspass de andra dagarna hade varit dumt. För de gör ingen nytta. De skulle bryta ner istället för att bygga upp. Hela grejen med träning är förstås att man ska träna och utmana kroppen, men också att man ska ha vilan och återhämtningen emellan. Det är då the magic happens – under vilan.
Så jag har vilat, ja inte släckt ögonen förstås (När sjutton skulle jag ha gjort det?), men jag har vilat kroppen i det att jag inte har tränat. Men jag inser att det är svårt, för man tänker liksom att man vill göra det när det väl finns tid och när man hade planerat in det. Och jag har alltid en känsla av att “Äsch, jag klarar nog det”.  Det är skitsvårt att bryta sina rutiner helt enkelt, men samtidigt sååå viktigt att lyssna på sin kropp. Och den här gången har jag inte haft nåt val eftersom det var så extremt, men jag ska verkligen ta med mig det till andra tillfällen när jag bara är “lite” trött och har sovit lite för lite. De gånger som det egentligen är svårt att lyssna på kroppen. Men det är viktigt.
En annan insikt som jag har kommit till är att jag får huvudvärk när jag har mycket sömnbrist. Huvudvärk som jag tidigare har trott kommer från stelhet i nacken, för det känns liksom att det är därifrån det kommer, men som jag alltså nu förstår beror på sömnbrist.
Skulle vilja åka iväg på en yogahelg igen med Johanna. Den här gången skulle jag vilja testa mer hatha yoga. Eller heter det yin yoga? Är det samma sak? Jag menar yoga där man är länge, länge i samma position. Stretch liksom. Vad heter det?

• Lyssnade på Patrik Sjöberg i Framgångspodden, avsnitt 77, och han sa nåt i stil med att man får utdelning på det man stoppar in. Och det är väl ingen nyhet egentligen, men jag gillar tanken på att all nerlagd tid i nånting – vad som helst – är en investering. Och på samma sätt så blir det inte så mycket av de saker som man inte lägger ner tid i. Det är därför det är svårt att starta företag vid sidan om ett heltidsjobb, för man har inte så mycket tid att lägga ner. Och det är svårt att få tillbaka mer än man stoppar in.
• @Celestebarber på Instagram – ja men kolla in det kontot. Nu! ?
• Malin Berghagen säger i senaste avsnittet av Livshjulet, att safear man alltid så utvecklas man inte. Och att en flytt till ett annat ställe till exempel, inte behöver vara för evigt. Man kan alltid flytta hem igen. Så himla tänkvärt och bra för en sån som jag som lider av svår separationsångest.
• Och när jag hörde det som Malin Berghagen sa så kom jag att tänka på det som Hannah & Amanda säger i sin bok “The Golden year”: “Det bästa med livet är att man får ändra sig. Och sedan får man ändra sig igen.” Älskar, älskar, älskar det uttrycket och vill typ trycka det nånstans.
• Och på tal om att trycka så lyssnade jag på ett gammalt avsnitt av Josefin & Vanja, där Josefin tipsar om Bookbinders Design. Ja men jag älskar det! Det är klart att man vill ha en kalender eller en låda där det står nåt i stil med det som Hannah & Amanda säger ovan. Eller kanske som det står på mitt armband: “Dare to be different”. Eller bara nåns namn. Fint i alla fall.

Jag är så otroligt glad och tacksam över:

• att det är fredag imorgon. Efter den här veckan med avbruten sömn varje timme två nätter i rad (och förmodligen en tredje i natt) så är jag ett vrak. Jag har inga PT-kunder förrän kl 11,30 imorgon så det blir raka vägen i säng efter att jag har lämnat Alvin på skolan. Herregud, jag längtar så mycket.
• att jag har världens bästa kollegor. Jag sa ju att vi skulle ha ett möte idag, och att våra möten ofta blir väldigt bra. Det blev det även idag. Ska berätta mer om det sen.

• att vi kan prata om stort och smått i vårt lilla gäng. Idag kom vi in på plutmunnar. Vem gör det vid en fotografering? Kom igen. Det ser jättekonstigt ut. Det säger jag säkert bara för att jag inte kan. Men jag har andra märkliga miner att bjuda på så det gör inget.

Amanda med. Och Anni då, som sitter med solbrillor inomhus. Hon skyller på migränkänning, vi tror mer att det har nåt med hennes stjärnglans att göra. 

• att vi nu är klara med diabetespump-kurserna. Hoppas nu bara att allt kommer gå bra.
• att sommaren blev väldigt förlängd
• att jag blir starkare och starkare för varje vecka. Ja i musklerna alltså.
• och ännu mer – att jag har blivit så mycket smidigare senaste halvåret, framförallt i höfterna. Det är också det som gör att jag kan bygga på styrkan.

Ni då?

En annan sak som vi pratade om i podden igår var att det är så otroligt svårt för vissa (mig) att be om hjälp. Och det är faktiskt en riktigt trist egenskap. Det finns väl ingen finare gåva (typ) än att be någon annan om hjälp? De flesta människor älskar att få hjälpa till, det gör ju att man känner sig nödvändig. Men det är svårt. Att be alltså. Varför är det det? Kan ni be om hjälp? Eller löser ni det mesta själva?
När jag kör benpass och kör på riktigt tungt så behöver jag egentligen hjälp med passning. Ifall ifall… men tror ni att jag frågar någon? Nix, jag kör det tyngsta tillsammans med min PT istället.

Jag medverkade som sagt i en podd idag, där vi pratade om balans, och jag vet att jag har tagit upp balans tidigare här i bloggen, men tänkte nu dela med mig av vilka tips jag gav till föräldrar som har ett hektiskt liv:

• Se till att få ordentligt med sömn.
• Träna.
• Boka inte in en massa aktiviteter på helgerna, så att du kan vakna i lugn och ro och känna att du har hela dagen framför dig. Obokad och utan tider att passa.
• Boka in luft mellan möten. Se till att ha god tid på dig mellan möten. Både för att hinna andas emellan men också för att inte gå med andan i halsen hela dagen och undra om du ska komma i tid.
• Var snål med din tid helt enkelt. Eller var i alla fall medveten om vad du lägger den på.

Hur tänker ni? Hur gör ni för att få balans i livet?