Hur gick det för Mio i Tyskland då? Jag trodde att jag hade berättat allt men så får jag ändå frågor, och tänker därför att jag ska förklara så tydligt som möjligt för er. Ibland tror man att man har varit tydlig men så har man kanske bara tänkt hälften och sagt hälften… Eller nåt 😉
Och jag vet ju att ni är så himla fina och engagerade och att ni verkligen bryr er ♡
När vi kom till Tyskland så tog de först prover för Addisons sjukdom eftersom de tyckte att Mio var ovanligt brun. Svaret var för mig chockerande. Han verkade tydligen ha en av Addison-sjukdomarna eftersom hans ACTH (som det heter) låg på 143,1. Det ska ligga mellan 4-48. Så då ville de ta nya prover dagen efter för att reda ut vilken typ av Addison han hade.
Det som var väldigt förvånande, enligt läkaren, var att ACTH var betydligt mycket lägre då. Jag vet inte exakt hur lågt. Så han hade alltså inte Addison? Jag tog det både som en bra och dålig nyhet. Å ena sidan så orkar jag inte att han ska ha en sjukdom till men å andra sidan så orkar jag inte heller att han aldrig ska få må bra. Men om han har Addison eller inte, ja det vet vi fortfarande inte. Just nu hoppas jag nästan på att han har det (sjukt?) eftersom jag tänker att vi då har ett sätt att få honom att må bra.
Hur som helst, vi var hos den svenska läkaren igår och fick remiss till att gå och ta prover en tidig morgon på fastande mage. Som det ser ut nu så blir det på tisdag vi gör det.
Förutom detta så gjorde de magnetröntgen i Tyskland, EEG, ögonundersökning och syntest. Ingenting av det såg konstigt ut, men det visste jag typ redan eftersom vi redan har gjort de undersökningarna i Sverige.
Det som de tyska läkarna också gör nu är att de går igenom en lista, som de uttryckte det, uppfrån och ner och tittar på andra sällsynta sjukdomar som man kan ha i kombination med diabetes typ 1. Många prover är ivägskickade, och skulle det vara något som verkar konstigt så kommer de kontakta oss. Jag har dessutom fått mailadressen till Mios läkare där och kan höra av mig om vi har några frågor eller funderingar framåt. Det känns väldigt bra.
Men det som vi fortfarande inte vet är om vi kommer kunna bota hans smärta? Jag hoppas verkligen det, av hela mitt hjärta. Han har gått igenom så mycket. Så många operationer, min tappra lilla kille.
Frisyren som gång på gång har förstörts. Ja men jag bryr ju inte mig om det så klart, men han själv tycker att det är mindre kul.
Man blir så vuxen och mogen när man ständigt är sjuk. Och det får jag verkligen säga att han är. Han funderar mycket och är så otroligt klok.
Så just nu väntar vi alltså… igen. Den här gången på att först och främst gå och ta prover för Addison, och sen på att få svaret. Det som är ganska jobbigt att tänka på att om det inte är Addison så kan det vara så att Mio tillhör de där 5-10% som får ont i huvudet av själva shunten. Det är nåt slags moment 22 eller vad jag ska säga. Han måste ju ha shunten för att slippa huvudvärken, men så får han ont av den… Låt oss hoppas att det inte är så…