Barnen

God morgon! Först och främst… HERREGUD vad jag älskar danspass! Jag var så trött efter jobbet igår, och hade ALDRIG i mitt liv orkat gå till gymmet och träna styrketräning. Men… jag hade bokat in mig på BodyJam (danspass) med min favoritinstruktör så dit skulle jag gå whatsoever. Och det är så otroligt jäkla skithärligt! Jag älskar det! Och jag vill uppmana ALLA att hitta en träningsform som är rolig. Det är så många som börjar jogga eller träna styrketräning när de ska komma igång med träningen, och det är väl inget fel i det om man tycker att det är roligt. Men om du inte tycker det – skit i det! Gör nåt annat. Hitta en träningsform som är rolig. Dans, rullskridskor, boxning, orientering, yoga, parkour… ja men vad som helst som är kul. Lova mig att ni aldrig mer tränar något som känns som ångest eller tråkigt, ok?!

God morgon på er! Visst är det härligt att vi har hela helgen framför oss? Idag ska vi fira att Mio har kämpat på så bra att han inte behöver gå om åttan! ?När höstterminen startade såg det väldigt mörkt ut, och jag och Jonas kände för första gången att det nog var bra om han gick om. För det funkar ju inte att gå upp i nian och sen inte klara den. Sen då? Då skulle han ju stå där, efter nian, utan någon som helst utbildning. Utan en chans att komma in på gymnasiet. Nä det skulle vara en mardröm. Så vi höll med rektorn om att det nog vore en bra idé att gå om åttan om han ändå inte skulle klara den. Och det såg väldigt mörkt ut där ett tag. Han hade ju nästan 100% frånvaro under ett helt år… ja i sjuan alltså.

Men Mio själv säger “ALDRIG i LIVET!!! Jag kommer INTE att gå om en klass!” Det finns ingenting han vill mindre än just det. För honom var det som att livet skulle ta slut.

Och nu har vi alltså fått besked om att det ändå går bra för Mio – trots hög frånvaro.

Men alltså… det innebär att han får betyg i alla ämnen OCH att han dessutom får rätt bra betyg i vissa av dem. Ja de där han har kunnat delta ordentligt. Det är heeelt fantastiskt, och Mio är sååå glad. Och vi är så glada. Så idag ska vi fira. Jag trodde, helt ärligt, ALDRIG att vi skulle hamna här och att han skulle slippa gå om…. det är helt otroligt. Så vi firar med bio (Bohemian Rhapsody) och så ska vi äta ute nånstans. Vet inte riktigt vart, men nånstans ska vi i alla fall. Har ni tips, ni som bor i Malmö så kom gärna med de. Vi får nog äta rätt tidigt… vid femtiden eftersom bion börjar sex och det är såå dåligt för Mios diabetes att äta för sent. 

Men en annan sak… hur går det nu då med hans sjukdomar? Barnsmärtenheten? (För er som orkar läsar vidare, för nu blir det lååångt..) Jag har ju inte uppdaterat om det på länge, och för att säga det väldigt enkelt så sa ju alla läkare i somras att “Neeeej då, den HÄR huvudvärken har inte med shunten att göra, den måste bero på att han bara har haft huvudvärk så länge, att hans hjärna nu uppfattar den som kronisk.” Både jag, Jonas och Mio kände att det var fel. Man märker när det är shunthuvudvärk – framförallt för att den kommer så tydligt – PANG! – och dessutom kan sluta väldigt snabbt och plötsligt. Plus att Mio har en otroligt stark vilja av att INTE vara hemma, och alltid tar sig iväg till skolan när han inte har ont. Men det kändes som att jag pratade med döda ting när jag försökte förklara det här. Det gick liksom inte in i deras medvetanden, det var som att dunka huvudet i väggen. Så vi tog saken i egna händer och ringde neurokirurgen och sa att vi i alla fall, åtminstone ville ställa om shunten så att det kanske kunde bli liiite bättre. Och att ställa om shunten är en pytteliten grej att göra, så de sa “Ja visst, det är bara att komma.” Och när vi kom dit så påpekade läkaren igen att den här huvudvärken har INTE med shunten att göra. Vi ställde om den och vips så förändrades allt inom ett par dagar. Mio har nu max 1-2 sjukdagar per vecka, jämfört med att han ALLTID låg sjuk innan.

Men allra mest är jag så lycklig över att vi bad om att få ställa om shunten så att han faktiskt är mycket bättre än vad han har varit på länge. När läkaren (neurokirurgen) ringde för några veckor sen så sa jag att nu är det för bra för att vi ska göra någonting, just nu låter vi det vara så här, för även om han blir dålig varje vecka så är han ju övervägande bra och det gör mig sååå lycklig och lättad.♡

Puh… det här blev ett långt inlägg, och då har jag verkligen inte gått in i detaljer med någonting. Herregud vad mycket det är inser jag när jag skriver det här…

 

God morgon från sista dagen i Stockholm! Jag har redan varit uppe och jobbat några timmar och planerar att göra det även på tåget och nu i helgen. Totalt sett, efter den här helgen, kommer jag ha jobbat ikapp det jag har missat (och myyycket mer därtill) pga. resan till Stockholm. Det är, som jag sa, nödvändigt att kavla upp ärmarna och jobba hårt just nu. Vi har en del som måste ros i hamn inom de närmaste veckorna. Man kan säga att det känns lite som att ha kniven mot strupen. Och givetvis kom min huvudvärk (från nacken) som ett brev på posten. Jag har inte haft den här stresskänslan sen innan semestern, och är så ledsen över att jag nu är i det där igen. Men jag har bestämt mig för att jag kör så här hårt i ca 10, max 14 dagar till, funkar det inte sen så ger jag upp. Ja alltså då kommer jag inte vända ut och in på mig mer – jag har insett att måendet är så mycket viktigare än att ro iland ett projekt. Ganska stor insikt faktiskt. 

Meeeen, hur som helst, det där lät ju lite deppigt va? Jag tycker inte att det känns så ändå, jag känner att det är skönt att jag har bestämt mig för att jag ska vara hållbar. Att det är det som räknas mest av allt, efter barnen.

Och på tal om barnen och vad som räknas… vi hade en fantastisk kväll igår (minus lite tjafs) på Golden hits.

Hej på er, vad har ni hittat på idag? Jag har haft en dag på stan med kidsen, och det är så himla mysigt när vi har det! Vi var på jakt efter en Halloweendräkt (clown. Usch vad läskigt, jag hatar clowner) till Alvin och ett plektrum för att han får ont i fingrarna när han spelar gitarr. Och så skulle vi handla vinterskor. Både Mio och Alvin behövde kängor och jag är såå glad att vi fick till det idag. Alvin, som fortfarande är en sprallig liten kille, som springer omkring och leker, fick ett par som är “waterproof” så att han kan stå och stampa i vattenpölar utan att bli blöt, och Mio fick ett par Timberland. Han är mer som vi vuxna nu, går från A till B utan några krusiduller. Och tänker mer på hur det ser ut än vad det har för funktion.??‍♀️ Båda paren köpte jag på Stadium – som har 25% rabatt just nu. Kap med andra ord!

Vi åt lunch på Espresso House – så mysigt när vi har tid tillsammans alla tre…

God morgon kompisar! Igår var Alvin på sin andra gitarrlektion, och det är egentligen alldeles för sent på kvällen och lite för dyrt (Inte dyrt som i dyrt utan som i att det är mycket pengar. Jag har all respekt för att folks tid kostar pengar. Hälsningar från konsultbranchen??‍♀️) men jag är sååå glad att vi ändå bokade in honom på det här. 

“Från hjärtat mamma… (Ja men gitarrläraren sa så) … jag måste säga att din son är en oerhörd talang. Det här måste ni ta hand om och låta honom satsa på musiken”

Förstår ni? ???Jag vet inte varför jag tycker att just musik är så kul (Jag blev ju inte lika glad när hans lärare sa att han var bra på engelska) men jag tror att det är för att det är ett sånt starkt intresse hos honom.

Idag har ännu en liten hjälte fått diabetes typ 1. Ja det är säkert fler än så, tyvärr, men idag är det en som jag känner till – som inte är nära – men som finns i min närhet. En liten sexåring. Det här är ett meddelande till dig som är förälder till ett barn som precis har fått beskedet att hen har diabetes typ 1:

 

Huuur härligt är det att det är fredag? ?‍♀️Haha… kul att jag plötsligt har blivit en sån sucker för helger. Men jag är å andra sidan också väldigt glad när måndagen kommer. Det är den där mixen, ni vet…

Vilken bra vecka det här har varit förresten! Sen jag började ta makten över införsäljningen – istället för att “bara” ta emot de kunder som föll ner i knäet på oss – så är jag mycket ute på möten, och skickar en hel del förslag. Den här veckan har jag haft fyra möten som har resulterat i att jag ska skicka ut fyra förslag. Vi har satt en gräns, i vår egen processbeskrivning, att förslagen ska ut senast tre dagar efter mötet – så det innebär att jag ska skicka dem senast idag. Perfekt att få det gjort inför helgen. Nu när vi har kommit igång med sälj på ett strukturerat sätt så måste jag säga HALLELUJA! Det är så kul att vi själva kan välja vilka företag vi vill kontakta, och det är så givande när vi faktiskt gör det. Visst, det är många som inte svarar på mina “kalla” mail, men det är också många som säger “JA, det är klart att vi ska ta ett möte!”

Hur som helst, igår kväll var jag och Alvin inne i stan på galej. Efter fotbollen så körde vi raka vägen till hans nya grej; gitarrlektion. Han var lite nervös inför det (Vem tror du min lärare kommer vara? Det kommer väl inte vara en för gammal människa som vill att jag ska spela visor? etc…) men samtidigt såå förväntansfull. Jag var rädd att han skulle kraschlanda när han insåg att det ju tar tid. Det går liksom inte bara att spela en melodi så där hur som helst…

Vilken mysig dag det blev idag! Jag hade ju helt och hållet glömt bort att Alvin skulle med till Lund så när jag sa det till honom i morse så blev han alldeles överlycklig. Jag tror att han ofta känner sig lite utanför när det alltid är Mio, Mio, Mio. Men idag åkte vi som sagt alla tre. Vi började med ett besök på barnsmärtenheten där Mio först skulle ner i en gympasal – och Alvin fick till sin stora glädje hänga med. Jag var inne på samtal med en av de andra där så jag fick inte hänga med. Mio blev bättre och bättre under morgonen och har mått hur bra som helst idag. Så skönt!! Trots en dålig start så blev det alltså bra. ♡

Efter barnsmärtenheten så skulle vi direkt till vår privata läkare där både Mio och Alvin skulle undersökas. Det tog läkaren ungefär två minuter, utan att han ens undersökte Alvin, att säga att Alvin hade adenoid! Han sa att det hördes på hur han pratade och andades. Och ja, han har ju enorma problem med andningen och var ju inlagd för nåt år sen när han var förkyld och inte fick någon luft alls. Det var så läskigt. Efter vidare koll sen när han var frisk så rekommenderade en läkare att vi inte skulle göra någonting åt det (operation), men nu säger vår läkare alltså att vi definitivt borde kolla upp det här igen eftersom han bara kan andas med öppen mun och dessutom tycker att det är tungt. OCH eftersom han är så otroligt trött på morgnarna. Men är det inte helt sjukt att han på bara två minuter konstaterade vad han hade. Och ja det var alltså exakt det som läkarna i Malmö sa efter den gången han var inlag. 

Hur som helst, efter den privata läkaren så var klockan halv tre och vi hade inte ätit lunch (Svindåligt för Mios blodsocker) så vi letade genom Lunds otroligt mysiga gator efter någonstans att äta. Jag älskar att gå omkring i Lund. Det är så mysigt.

Goood morgon kära ni! ☀️Nu börjar hösten komma på allvar, och jag känner verkligen av det här med att kylan är på väg eftersom jag håller på att ta fram de riktigt varma kläderna. Jag ska till Åre i helgen, och hade förväntat mig ett gulbrunt landskap, men det verkar visst vara lite halvvitt. Brrr… det gäller alltså att jag har varma kläder med mig. Jag hatar att frysa och gör ofta det om händer och fötter, och fryser man där så är det kört.

Därför är jag extremt väl kittad med dubbla strumpor, där det undre “tunna” lagret är tjockare än normalt, och så extremt tjocka ytterstrumpor. Mina vandrarkängor är inte vinterfodrade så därför är de extra stora (för att få plats med flera centimeter tjocka strumpor ?)

Och så åker den här fuskpälsen med också. Ett himla bra plagg så att jag kan känna mig snygg fast det är kallt ute. Mitt mål är att inte ständigt gå omkring i svarta ytterkläder i år. Jag tycker att det är så sorgligt att vi alla (inklusive jag själv då!) springer omkring i mörka kläder åtta månader av året. Jag säger inte att det kommer att bli lätt att bryta den trenden, men jag ska försöka.

Hej på er, hur är det för er, har ni kommit in i höststressen än? Eller finns det någon där ute (Säg att det gör det!) som aldrig ens tillåter sig att komma in i den där “stressen” utan som mer har lugn, harmoni och närvaro i vardagen? Jag tycker att det är svårt, men kämpar som tusan för det. Varje dag typ. Men det kan ju också bli fel att jaga och kämpa ihjäl sig för att hitta lugn och harmoni. Det i sig kan liksom vara stressande tänker jag. Eller hur?

Hur som helst, idag har vi varit i Lund och påbörjat Mios “behandling” (Jag tror att det kallas behandling) på barnsmärtenheten. Och JAAAAA, han mår bra idag igen! Är det inte helt fantastiskt? Jag är så glad!! Dels för att vi nu har svaret på vart huvudvärken kommer ifrån (shunten) och dels för att vi får en paus, efter snart ett och ett halvt år med konstant smärta (och totalt 8 år med mestadels smärta). Så jäklans skönt! ?

Hur som helst, efter Lund så körde jag direkt till stan och MJ's där Loppi skulle ha ett lunchevent och presentera sin Trendrapport. Alla har events på MJ's nuförtiden, och det är ju ett bra och bildvänligt ställe (om man inte har för ljust Instagramflöde ?), men jag kan inte låta bli att undra när hypen ska lägga sig. Varför är det alltid så att så fort någonting blir vääääldigt hypeat så är nedgången så självklar? Kanske bättre att alltid vara medelmåttigt hypead? ?