Månad: september 2016

Just nu känns det som att jag aldrig, aldrig igen tänker planera in en resa utan barnen. I alla fall inte om det är en vecka och väldigt långt borta. En stor del av att resa är ju den pirriga och härliga känslan och planerandet inför, men jag har bara ångest. Vill inte resa ifrån barnen. Eller ja det är klart att det handlar mest om Mio och oron kring honom. Det finns så mycket med honom som kan gå fel, och när jag inte är här och håller koll…. aaaaaah, jag får ångest av bara tanken. Samtidigt så vet jag att det där med att jag “håller koll” bara är en falsk trygghet. Hans pappa har ju så klart lika stort intresse som jag av att det inte ska hända nånting, och det är liksom inte jag som är Mios livlina. Jag förstår allt det där. Intellektuellt. Men det hjälper inte när det kommer till mitt inre.
Jag tror att det är jättebra för mig att komma iväg och få lite distans, för ju mer jag lever i det här desto mer kommer jag till insikt med hur allvarligt det är – alla hans sjukdomar – och på hur lätt det är att något går snett. Det blir en liten värld, en liten kvadrat där allt blir enormt stort, men där det känns någorlunda tryggt, och där jag tror att så fort jag går utanför så brakar allt ihop. Och så är det ju inte. Jag behöver få ett större perspektiv, jag förstår det, för det är inte jag som är Mios livlina, jag måste komma ihåg det. Jag är rätt säker på att så fort jag kommer iväg så släpper den här starka oron och ångesten. När jag väl är ute ur den där lilla kvadraten så kanske det inte känns lika stort och starkt längre. Hoppas jag..? Hur brukar ni känna när ni ska resa iväg?
“Det kommer vara bra för mig att resa iväg…” tänker jag medan jag packar ner skidkläderna (hur konstigt?) till Svalbard.

Jag gick och fick massage idag. Nu tror jag att det är sista gången jag tjatar om det (ska försöka i alla fall, jag lovar) men jag har ju sån huvudvärk på grund av de värdelösa nätterna. Så jag fick en akut känsla av att jag måste få massage. Men det visade sig att min helt fenomenalt duktiga massörkvinna, som har ett ställe här på min gata, var på semester. Stängt!  Fan! Men jag hittade ett annat ställe, och måste erkänna att jag kände mig lite… skeptisk när jag först behövde ringa på en klocka eftersom det var låst…
…och sen kom in till det här. En madrass på golvet. Men som vanligt så ska man inte döma hunden efter håren eller vad det nu heter. Inte döma alls faktiskt.
Så dagens två insikter:

• Varje grej (icke-materiell förstås) man ger sig själv är en investering. På riktigt.
• Man kan aldrig (Aldrig!) döma någon efter ytan.

Massagen? Den var grym!

Ja men huvudet är ju segt som kola efter typ noll sömn under flera dygn, så min intelligens just nu sträcker sig ungefär till att jag klarar av att bjussa på ett shoppingtips. Nämligen den här väskan från Zara. Jag har behövt en fantastisk väska i närmare ett år nu, men insåg för ett tag sen att mina krav har varit alldeles för höga. Och att man kan ha två. Väskor alltså. Så det här är den ena. Och jag älskar den. Svart och enkel men ändå med nåt lite extra. Finns på Zara.

Det är så jobbigt att gå omkring och må dåligt och inte kunna göra nånting åt det.. Jag vill vara utvilad och är trött på att gå omkring med ständig huvudvärk. Ja jag är helt enkelt trött på den där jäkla sjukdomen. Jag tror att vi, fram tills Mio fick pumpen, har haft lite för “enkla” nätter när vi bara har varit uppe två gånger. Jag tror att han har haft “farligt” högt blodsocker flera gånger på nätterna utan att vi har vetat det. Så det är nog mer så här det kommer att se ut. Precis som det gjorde i början. Vakna, somna, vakna, somna…
Igår kväll, preciiis när vi hade lagt oss så blev Mio låg. Då var det bara att gå upp och vara uppe en timme till. Hur sjutton ska man klara det här i längden? Jag förstår inte. Jag pratade med Josefine om det här häromdagen, och de har Dexcom till sin Elian som också har diabetes typ 1. Och Dexcom larmar om man blir hög eller låg. Vi måste ha det! Vi måste verkligen ha det, men jag tror att det är svårt att få det utskrivet här tyvärr. Josefine bor i Norge… Men man måste väl kunna betala själv i såna fall? Jag måste kolla det. Det skulle vara så värt att inte gå upp de gånger som det är i onödan, bara för säkerhets skull liksom.
Jag har så himla mycket att göra i helgen (Ska köra en utbildning i Sociala medier hela tisdag och åker sen till Svalbard på onsdag) men behöver också sova. Ju.
Hur gör man? Hur gör man för att bli av med huvudvärk som kommer av trötthet? Jag ska se om jag kan boka massage idag. Alltid en början.
Jag får ångest av att bara se den där apparaten snart… fast bara nattetid. Varför är allt så mycket mer ångestbelagt nattetid förresten? Ja förutom att man är hysteriskt trött då förstås…
 

Jag älskar den här videon. Som faktiskt säger en del viktiga saker:

• att vi inte ska behöva följa några som helst regler när det kommer till mode. (“Dare to be different” som det står på mitt armand. Lättare sagt än gjort…)
• att vi inte ska behöva lyssna på nån annans föreställningar om hur man ska klä sig beroende på ålder, färg, kroppsstorlek, tillfälle eller annat (som någon annan har satt upp regler kring)
• att det inte finns några regler…
• … förutom en då: att vi ska återvinna våra kläder. Och det är klart att vi ska göra det. Det som är helt och användbart borde vi alltid, alltid se till att det kommer i nån annans ägo. På vilket sätt som helst, bara det blir av.

Och nu när jag tittar på alla punkter så säger den ju bara en sak: INGA REGLER! (förutom en) Ja och så att ingen annans föreställningar om hur saker ska vara ska få begränsa oss. Så fint!

För mig innebär det att jag ska få klä min dotter helt i spets och rosa om jag vill det. Utan att jag få höra att jag gör fel som sätter en typisk tjejfärg på min dotter. Eller tvärtom, att jag ska få klä min son i samma kläder om jag vill det. Utan att få höra att jag skadar honom eller gör honom till bög. (Det finns så mycket värre saker som vi föräldrar gör i såna fall, som vi borde få tillsägelse om), att jag ska få ha en kort vit kjol fast jag är 45 och har tjocka ben, eller att jag ska få ha all världens färger i en och samma outfit utan att bli kommenterad, att jag ska få slippa kavaj och kjol bara för att jag ska ha kundmöte med någon som brukar gå klädd så (Vadå, ska jag ändra klädstil bara för att hen går så? För mig är det helt galet). Ja men typ så. Ingen har väl ändå rätt att säga till nån annan vad som är okej eller inte?
Och det tycker jag att den här videon påminner så mycket om.
Hur är ni? Kommenterar ni om ni ser en 50-årig kvinna på stan med väldigt kort kjol? Eller en tjock person med magkort topp? Jag ska inte låtsas att jag är helt oberörd och inte tänker på det, för det gör jag (vilket är synd). Ser jag en tjej som är väldigt överviktig och ändå väljer att visa magen så reagerar jag (vilket jag hatar att jag gör, men det är väl också därför jag gillar videon, för att få sånt här inpräntat i huvudet, och för att radera bort samhällets “så där kan man väl inte klä sig om man ser ut så där-normer”) Men jag tänker ändå att “Wow, vilken grym tjej som inte bryr sig om samhällets ideal och bara kör på sin stil.”
Min önskan är att mina barn inte tänker så, utan att de bara ser det som en random människa, och inte lägger nån värdering i vad hen har på sig.
Kan en tjock tjej ha magkort topp? Eeeh, den som svarar nej på den frågan eller “Ja men…” borde rannsaka sig själv. På riktigt. Ja! Ja! Ja! Vem som helst kan ha en magkort topp. Jag kanske ogillar att se revben, och rent av mår illa av det, och då får inte smalisar gå i magkorta toppar i min skola. Ja men ni hör ju hur det låter.

Det här med kroppen och dess återhämtning – den här veckan har jag verkligen fått känna på hur viktigt det är. För som jag sa, så är det tortyr att ha såna här nätter. Just att gå upp en gång i timmen hela tiden och att göra det flera nätter på rad… Maj gadd det är en bra tortyrmetod, det lovar jag.
I onsdags, efter första mardrömsnatten så hade jag ett pass inbokat med min PT på morgonen. Men jag fick avbryta det på grund av huvudvärk. Kroppen sa verkligen Nej. Så att ens försöka mig på att stoppa in ett träningspass de andra dagarna hade varit dumt. För de gör ingen nytta. De skulle bryta ner istället för att bygga upp. Hela grejen med träning är förstås att man ska träna och utmana kroppen, men också att man ska ha vilan och återhämtningen emellan. Det är då the magic happens – under vilan.
Så jag har vilat, ja inte släckt ögonen förstås (När sjutton skulle jag ha gjort det?), men jag har vilat kroppen i det att jag inte har tränat. Men jag inser att det är svårt, för man tänker liksom att man vill göra det när det väl finns tid och när man hade planerat in det. Och jag har alltid en känsla av att “Äsch, jag klarar nog det”.  Det är skitsvårt att bryta sina rutiner helt enkelt, men samtidigt sååå viktigt att lyssna på sin kropp. Och den här gången har jag inte haft nåt val eftersom det var så extremt, men jag ska verkligen ta med mig det till andra tillfällen när jag bara är “lite” trött och har sovit lite för lite. De gånger som det egentligen är svårt att lyssna på kroppen. Men det är viktigt.
En annan insikt som jag har kommit till är att jag får huvudvärk när jag har mycket sömnbrist. Huvudvärk som jag tidigare har trott kommer från stelhet i nacken, för det känns liksom att det är därifrån det kommer, men som jag alltså nu förstår beror på sömnbrist.
Skulle vilja åka iväg på en yogahelg igen med Johanna. Den här gången skulle jag vilja testa mer hatha yoga. Eller heter det yin yoga? Är det samma sak? Jag menar yoga där man är länge, länge i samma position. Stretch liksom. Vad heter det?