Igår fick vi ett brev om att Mios värden inte var så bra ändå. Han har låga järnvärden och lågt kortisolvärde. Det vill säga samma sak som de sa i Tyskland. Jag har ingen aning om vad det betyder mer än att han ska ta om proverna tisdag morgon och sen ska han bli inlagd den 10 januari i ett eller två dygn.
Nu när jag återigen slängs tillbaka in i Addison-tankarna och låga kortisolvärden så tänker jag att “Jaaaa det är väl klart att nåt är fel. SÅ trött som han är kan väl ingen frisk människa vara.”
Jag måste sluta att försöka normalisera hans trötthet när vi inte får dåliga provsvar och istället bara erkänna för mig själv att nåt är märkligt med honom. Visst, han är tonåring nu, men såå trött blir man väl inte av det? Eller?
Hur som helst, nu börjar väntan igen. Jag hatar den där väntan men vet att det inte finns något att göra. Jag har väntat på provsvar sen den dagen läkaren ringde – när Mio var 6 år – och sa att han hade en tumör i ryggen. En av de värsta dagarna i mitt liv. Jag minns varenda SEKUND av dagen i detalj. Usch.
Och den där väntan tar aldrig slut. Jag vill ju bara veta, och sen i steg två bota honom från allt det onda.
Hej Alexandra. Tack för att du delar med dig av dina inre tankar och känslor. Jag hoppas ni får svar som därmed också ger möjlighet till behandling. Nu går vi snart in i 2018 som bara kan bli bättre ❤ Kram Anna
Tack <3 Kram