Jag har startat några företag, dels så har jag haft två startups – ett som fortfarande lever kvar (mestadels i USA) och som jag har sålt av lite grann och ett som jag la ner för ett och ett halvt år sen när jag valde att satsa på Mama Said. Vilket bra val by the way. Mama Said och tjejerna där är definitivt den bästa arbetsplatsen man kan tänka sig. Jag hoppas att vi får in lite fler kunder nu i höst så att vi kan bli ännu mer stabila men i övrigt så känns allt faktiskt helt perfekt. Nu under sommaren, när vi är ifrån varandra, så inser jag ännu mer hur mycket jag saknar gänget när vi inte jobbar tillsammans. Vi är grymma helt enkelt.
Se bara här – de (eller ja vi då) har till och med fått en hedersplats i hyllan här hemma. (Sorry tjejer, ramen som jag fick av er gick sönder i flytten). Ni ser där nere till vänster va? Det är Anni, Sanna, jag och Amanda. Vi måste få med vårt senaste tillskott Matilda också.
Hur som helst – nu var det ju inte det vi skulle prata om. Utan om affärsidéer. Jag får ofta höra att man borde sälja sin affärsidé. Ibland kan det vara någon som hör av sig till mig och vill ta en kaffe för att diskutera en affärsidé. Och när jag säger att jag tycker att den är bra så säger de att de vill sälja den till någon och undrar hur de ska gå tillväga. Och där har jag ett väldigt enkelt svar: Det går inte att sälja en affärsidé!
En affärsidé är ingenting värt utan någon som orkar driva igenom den. Någon som orkar älta idén dag ut och dag in under lång tid, någon som orkar ta reda på om det finns nån marknad, som vågar ta risken och släppa den fasta inkomsten utan att veta hur det kommer se ut på kontot i slutet av månaden, som orkar jobba väldigt mycket och aldrig kunna vara helt ledig, som är beredd på att ha ont i magen för jämnan (ja men tills det lyfter och är stabilt menar jag – och det kan ta många år), som vill ha sitt jobb som sin livsstil, som är beredd på att offra mycket annat – ja för dygnet kommer alltid bara ha 24 timmar, och ska man satsa 100% på sin idé så måste något annat prioriteras bort.
Mitt första företag som jag satsade 100% på var Foap – som det skrevs och pratades mycket om i tidningar och TV i hela världen. Himla kul men jäkligt slitit. Mest mentalt eftersom det inte funkade mellan oss grundare till slut. Men det var en lärorik resa!
Ja men ni fattar min poäng va? Det är inte bara att få en affärsidé i knäet och vips så är man hemma. Nej, det krävs som sagt så otroligt mycket. Så att försöka sälja sin affärsidé går bort. Då är det bättre att lägga den energin på någonting annat. Och om man går och bär på en idé som man själv vill genomföra så behöver man inte heller – i de allra flesta fall – vara hemlig och förtegen. Det är oftast helt onödigt, beroende på vad det är för idé förstås, det finns alltid undantag. Tänk vad mycket det skulle krävas av dig (i tid, engagemang, pengar och intresse) om du skulle satsa på en idé och driva igång ett företag. Du skulle ju inte göra det bara för att någon annan har en bra idé, eller hur?
Min andra startup var NewsHubby, som jag alltså la ner när jag bestämde mig för att enbart satsa på Mama Said (som jag då bara drev med vänsterhanden)
I början, på Mama Said, var det bara jag och Anni – denna underbara människa, vän och kollega. Tänk vad mycket som har hänt sen dess.
Jag kommer ihåg att Vanja pratade i ett poddavsnitt om hur hon inte svarar på frågor som “Hur startar man en webbshop?” eftersom det ju krävs ett jäkla googlande, forskande, frågande, undersökande och så vidare innan man kan starta igång nåt. Det är ju det som är grejen – att man måste lägga ner oändligt med timmar på att ta reda på saker. Det finns aldrig nån genväg att gå, utan man går snarare omvägar vilket man kan se några år senare. Hade man gått genvägen hade man kanske kommit dit man är nu på bara ett par månader, men det är det som är att vara entreprenör och driva företag: Man måste gå omvägar för att hitta fram. Och (som också var Vanjas poäng) om man inte ens orkar googla sig fram till hur man startar en webbshop – ja men då kommer man sannolikt inte heller orka driva igenom sin idé år efter år. För det är ett jäkla slit, tro mig.
Det jag vill säga är att en affärsidé är ingenting värt – det är bara några ord på ett papper – det är själva genomförandet som är the shit! Och är man beredd på det så är det en himla rolig och spännande berg-och-dalbana.
Alvin har ju haft ont i sitt ben – närmare bestämt i vaden – i något som känns som en evighet, men jag tror att det handlar om 6-7 veckor. Det kom från ingenstans men eftersom vi är vana vid diverse småskador (han är ju barn, plus att han spelar mycket fotboll) så reagerade vi inte så mycket i början. Men när det sen gick både en och två veckor och det bara blev sämre så började vi oroa oss.
Så vi gick till vårdcentralen. Ingen svullnad och inte särskilt ont när man tryckte på benet, så det verkade inte så farligt. Vi fick remiss till en kiropraktor som knäckte och vred lite. Dagarna gick, men Alvin fick bara ondare. Till slut gick vi tillbaka till vårdcentralen och till en läkare där som skickade honom på röntgen eftersom han nu hade haft ont så länge.
Vi väntade några dagar innan vi gick dit… och han röntgades, men man såg ingenting. Suck… Tack och lov så lyssnade läkaren på Alvin och på hur han hade börjat få ännu ondare och skickade iväg oss till barnakuten. Nu med kryckor så att han faktiskt kunde börja “gå”. Där tog ortopeden hand om honom – men han förstod inte heller vad det var utan skickade remiss till magnetröntgen…
Trots det onda i benet har vi passat på och njuta av sommaren. Här med krabbfiske i Båstad…
… och så har vi fiskat.
Hur som helst – efter två veckor gjordes magnetröntgen och sen var det dags att vänta på svar. De ringde till slut från barnortopeden och sa “Vi kan bara säga att det inte är något allvarligt, men kan inte berätta mer än så över telefon”. Det gjorde förstås ingenting! Att bara få veta att det inte var en tumör, som var det som de befarade in worst cast, var ju fantastiskt. Och i måndags var vi där. Han har en stressfraktur, det vill säga en spricka i smalbenet. Det positiva är att det kommer att läka… och det negativa är att det tar flera månader. Suck… Han är väldigt trött på att hoppa omkring på kryckor, min lille kille, men samtidigt så tror jag att han är glad över att han nu vet att det finns ett slut på det. Han har under de senaste veckorna nämligen pratat om att “jag kommer kanske ha det så här hela livet mamma?” och “Det är lika bra att du vänjer dig vid att alltid vänta på mig, det är så här det kommer vara nu” när jag har stått och väntat in hans lite långsammare steg.
Men han är så duktig, och så stark. Han hoppar fram på kryckorna med världens fart, och förutom att han nu måste ha dem hela sommaren så är vi jätteglada över att det så småningom kommer att bli bra.
Jag tycker att det är så himla svårt att ha semester. Om jag inte – så fort semestern börjar – sätter mig på ett flyg och åker iväg till nåt ställe där det är sol, hav, bad och pool, så har jag så otroligt svårt för att stänga av jobbet. Mailen fortsätter ju att komma (även om det är mycket mindre på sommaren), postfacken ska tömmas, fakturor ska betalas, kunder ska faktureras… och så vidare… Och jag tycker att det är svårt att bara stänga av. Dels för att jag inte har förberett för att vara borta (jag tänker alltid att jag ändå kan hålla koll på de där smågrejerna fast jag har semester) och dels för att det är så det är när man har företag. Det är nog bara att gilla läget.
Det passar ju min personlighetstyp eftersom jag alltid har saker för mig och oftare har tusen bollar i luften än jag sitter i en soffa och ser på TV. Fast jag skulle vilja bli lite mer så – och sitta i soffan och se på TV eller kanske läsa en bok. Nu har jag snart haft semester i två veckor och har inte alls hamnat i nåt semester-mode. Jag ska göra allt jag kan för att hamna där nu tänker jag. Att det ska vara så himla svårt… Hur är ni? Har ni lika svårt som jag på att vara semesterfirare? Och framförallt – ge mig dina allra bästa tips på hur jag ska hamna i semester-mode.
Jag och Linda pratar om det här med att semestra som entreprenör i vårt senaste poddavsnitt… hur man gör för att lyckas. Eller nej egentligen pratar vi om hur vi båda inte lyckas. Här kan ni lyssna på avsnittet.
Mio har hittills haft en helt okej sommar. Han har haft många fler bra än dåliga dagar. Väldigt skönt att få lite andrum och pausande i det onda. Speciellt eftersom Alvin, av från början oklar anledning, har hoppat omkring på kryckor i sex veckor… Mer om det i ett eget inlägg. Men det har i alla fall varit skönt att Mio har varit ganska frisk när Alvin har varit mer klen och behövande. Hur som helst… så här är det ju alltid – att han är bra ibland och dålig ibland. Tyvärr, om man slår ut det på hela året, så är det dock mycket mer dåligt än bra. det är så sorgligt eftersom skolarbetet blir drabbat, det sociala livet med vännerna blir drabbat, humöret blir drabbat… och så vidare.
När det gäller skolan så märker jag tydligt hur det är ett helt annat tempo nu i sexan – och ännu värre lär det ju bli i sjuan. Han kommer inte ha en chans om vi inte får mer hemhjälp, vilket vi givetvis ska få. Skolan har numera direktkontakt med neurokirurgen så att jag slipper hålla på med intyg hela tiden. Sen när det gäller det sociala – ja men det är faktiskt rätt sorgligt… när han är sjuk så är han sjuk, och då har han ingen lust att hänga med kompisar. Alls. Det fina är att när han är frisk så har han ett fantastikt socialt liv. Hans vänner är jättefina och finns alltid där när han väl är bra. Tack och lov.
Hur som helst – jag har pratat en del med läkarna i Tyskland, och nu har jag äntligen fått kontakt med den som ska ta emot honom och ta hand om honom. Jag väntar på att få besked om när vi kan komma och exakt vilka utredningar de kommer att göra och lär få vänta med det (beskedet) tills i början av augusti eftersom läkaren är på semester. Men jag håller tummarna hårt för att det blir i oktober eller november. Nu när jag vet att det här ska bli av så är jag så himla nervös. Vi har alltid sett det här som den sista (omöjliga och ouppnåeliga eftersom det är så dyrt) lösningen, och nu när det är nära så är jag jättenervös… Tänk om de inte hittar vad som är fel. Tänk om vi står kvar på samma ruta när vi kommer därifrån. Men det tror jag väl ändå inte. Håller tummarna stenhårt för att vi kommer lite närmare en lösning i alla fall. Det tror jag att vi gör nu när någon verkligen engagerar sig och går till botten med det.
Återigen – TACK till alla som har bidragit till det här. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur fina ni är. Inte bara att ni har skänkt pengar, ni verkar så himla hjärtliga och engagerade också. Tack ♡
PS. Ska bli bättre på att uppdatera bloggen.
Här är min lilla goding när vi var på Naxos för ett par sedan – en resa som slutade med helikopterfärd till sjukhuset i Athen.
Status på Mio är… tyvärr ganska dålig. Han vaknar varje morgon och gör ett försök att gå upp och gå till skolan. Han vaknar inte med huvudvärken men så fort han börjar röra sig – och ju mer han rör sig – så får han ont. Det dunkar i halva huvudet, precis som det alltid har gjort, och ingenting verkar ha förändrats efter operationen. Som vanligt. Det är så hopplöst… det känns som att det aldrig blirbra. Men det fina den här gången är att vi nu har en plan, en plan om att åka till Tyskland!!! Och det tack vare alla ni härliga, underbara, fina, fantastiska människor som har samlat ihop hela 300,000 kronor ♡
Jag kan, som jag har sagt flera gånger tidigare, inte beskriva hur fint vi tycker att det är och hur tacksamma vi är. Och nu… när vi återigen står här och stampar på samma ruta så har vi äntligen möjlighet att göra någonting. Jag har mailat Tyskland (hela den låååånga storyn) och inväntar nu svar på när vi kan få komma dit. Jag håller tummarna hårt för att vi får svar snart och att de kan boka in oss relativt snabbt. (Tror dock att det är ett par månaders väntetid, men det gör ingenting… vi har ju redan väntat i snart sju år så ett par månader är lugnt). Min nästa fråga, när jag får svar, kommer vara om det är viktigt att han mår dåligt just när vi är där. För det vet vi ju aldrig. Vi vet ju aldrig från en dag till en annan… det enda vi vet är att just nu är han dålig varje dag…
Men återigen – TACK för att ni har gjort det här möjligt ♡
Vi hyrde bil igår eftersom det skulle åska och regna hela dagen. Vi tänkte att det då passade bra att åka iväg och upptäcka ön. Men det här med åska såg vi ingenting av så vi stannade vid Anthony Quinn bay – en underbar liten strand där vi la oss platta i varsin solsäng.
För att komma ner till stranden fick vi gå nerför en trappa.
Klockan 11,30 hade vi livesändning på Instagram – om Social Selling – och det körde vi från den här lilla dungen. Det gick superbra! Tack för bra WI-FI – annars hade det blivit jobbigt…
Vi tog lite bilder till en av våra kunder.
Och sen åkte vi till Lindos och drack färskpressad juice och däckade en liten stund på en bänk.
Jag och Anni körde Instagramgrejen och posade framför diverse väggar och dörrar.
Sen körde vi som i en racerbil hem eftersom jag och Mandy skulle ha telefonmöte med en kund klockan 17. Det slutade dock med att vi satt och flåsade en halvtimme i lobbyn eftersom kunden var försenad. Fail.
Och vet ni – nu är det helg. Vi har gått upp mellan 6 och 7 varje morgon för att hinna jobba undan men imorgon blir det sovmorgon. Vi kommer nog jobba en del ändå, men det är inte alls samma tempo som de andra dagarna. Det är heeeelg!
Vi har börjat få in rutiner här på Rhodos och tänker att vi lätt hade kunnat flytta kontoret utomlands en del av året. Men det är ju det här med att barnen först och främst måste gå i skolan, och sen det här med att Mio måste vara på ett ställe där det finns neurokirurgi. Vi har testat Naxos en gång och det slutade med helikopterfärd till Athen. Det vill jag inte göra om!
Men vi har det bra som sagt… Vi börjar morgnarna vid sjutiden och sitter då i recpetionsområdet och jobbar undan i ungefär fyra, fem timmar. Sen blir det strandhäng några timmar för att sen gå tillbaka till receptionen och jobba en stund.
På kvällen äter vi på hotellet innan vi går ut och härjar. Härja i det här fallet innebär att vi som ett gäng pensionärer går ut redan vid 19-20-tiden, och när alla andra är på jakt efter restauranger så letar vi ställen att dricka drinkar på. Fel tajming eftersom många barer inte ens har öppnat men det gör inte oss nånting. Vi är mest ute efter att hänga med varandra.
Häromkvällen var vi wild & crazy och var ute ända till 23,30 så då hann vi hänga på bargatan, som öppnar rätt sent. Planen är att vi på fredag kör all in eftersom vi kan vara mer eller mindre helt lediga på lördag.
Rapport hemifrån säger att Mio mår bra. Halleluja! Tack för att han är bra just när jag är borta, det gör att jag kan njuta mycket mer.
Vi hade himla kul igår kväll. Vi hamnade i en bar och träffade på några 19-åriga killar som vi lurade i att jag var en mamma som var på resa med mina tre tonårsdöttrar (som är sjukt olika). Ni vet när man är trött och fnissig och går loss på ett sätt som bara är kul där och då. Ja men det var faktiskt sjukt kul. Det blir som sagt långa dagar här eftersom vi både vill hinna med att jobba, sola och gå ut och ha lite kul på kvällen. Hittills har vi inte varit på rummet mer än när vi har duschat eller sovit.
I morse började vi vårt arbetspass innan 7. Jag och Sanna skulle sammanställa en grej till en kund…
… sen hade vi telefonmöte med en annan.
Anni, som på den här bilden ser ut att vara så där härligt ledig (Men skenet bedrar ska ni veta) jobbade med att uppdatera i våra och våra kunders sociala kanaler.
Hemma har insamlingen gått i mål. Över 300,000 kronor är insamlade till min älskade lilla Mio ♡ Hoppas så innerligt att undersökningarna i Tyskland kommer att ge oss ett svar. Tänk vad det skulle kunna göra skillnad för honom. Håller tummarna hårt!
Jag kommer för evigt att vara MFF och deras supportrar samt ÖFK och deras supportrar tacksam! Hade jag varit på matchen och sett det här hade jag kastat mig dit och kramat allihopa. Vilken kärlek! Så fint att jag svimmar. Kan ni förstå? Shit alltså…
Den här veckan har startat på allra bästa sätt. Vi åkte ju hela teamet till Rhodos igår, dels för att besöka några events, men också för att jobba härifrån en vecka. Herregud vad skönt det var att ha våra måndagsmöten i lobbyn i morse, med vetskapen om att vi sen skulle lägga oss i en solstol på stranden.
Resan ner startade väldigt tidigt, men gick också väldigt snabbt och smidigt. Här sitter Sanna och jag på bussen, lite för påklädda för vårt eget bästa.
Det fina med att åka så tidigt är att man får en halvdag på stranden redan första dagen. Jippi! Det är sååå skönt att tina upp våra stela vinterkroppar.
Jag gjorde dricka-öl-på-stranden-debut. Gillar varken öl eller att dricka på stranden, men det här var en sån härlig stund att jag bara var tvungen.
Sen avslutade vi stranddagen med lite poolhäng med vin. En hektiskt första dag helt enkelt.
Idag har vi haft rätt många möten men har givetvis smitit ner på stranden emellanåt. Min strategi här blir att snarare gå upp väldigt tidigt på morgnarna, eller hoppa trevligheter nån av kvällarna, för att hinna med jobbet samtidigt som vi får en massa strandhäng. Bra va? Hur är det med er? Hur ser er vecka ut?
Klockan är fyra och mina små älsklingar ligger och sover här bredvid mig. Det här kan vara nåt av det värsta jag vet… stunden innan jag ska åka iväg. Jag, Anni, Mandy och Sanna ska åka till Rhodos idag, på en en jobbresa, och jag ska köra hemifrån om en halvtimme. Det ska bli spännande och roligt att åka iväg – och för att inte tala om hur skönt det ska bli att komma ner till värmen – men de här dagarna och den här stunden inför, när jag ska lämna mina barn, det är allra värsta stunden. Jag ska vara borta från dem en hel vecka. En vecka! Det är andra gången i mitt liv som jag reser iväg och är ifrån dem så länge. Och jag hatar den här känslan innan jag reser. Kommer de klara sig? (Det är klart de gör. De kommer ha det alldeles utmärkt med pappa Jonas) Kommer Mio vara okej? Bara han inte blir akut dålig. Det är det värsta, om det skulle hända. Det får inte hända. Sannolikheten är på ett sätt inte så stor, eftersom det sker max var fjärde, femte månad att han blir aktudålig… men å andra sidan så var det ju ett tag sen. Det får inte hända nu! Min tröst just nu är att jag vet att så fort jag kommer iväg så släpper den här känslan nästan helt och hållet och jag kan njuta. Det är alltid värst innan…
Så nu kör vi då! Häng med på en vecka till Grekland med mina kollegor!