Månad: augusti 2018

Jag är så glad att jag ibland är smart nog att tänka “OM, jag skulle ändra mig…” I morse hade jag bestämt mig för att jag skulle vara hemma själv ikväll. Jag har inte varit ensam på… länge. Minns inte ens när. Men några veckor sen är det i alla fall
och även om jag är en väldigt social person så gillar jag att få tid för mig själv. Därav mina tidiga morgnar.

Så i morse lutade det väldigt starkt åt att jag skulle åka hem efter jobbet och bara vara hemma. Men… för säkerhets skull så packade jag med en blus, lite rouge och annat smink i väskan. Och det var ju tur. För medan jag satt hos frisören (har varit
där och fixat utväxten) och jobbade undan lite så fick jag en känsla av att “Det är klart som tusan att jag ska vara social ikväll! I alla fall en stund”. Jag och Kristina hade snackat om att göra nåt men skulle höras under dagen. Så jag lät beslutet
ligga i hennes händer. Som ni ser så blir det alltså en runda på stan.

God morgon! De senaste dagarna har jag gått på helspänn och liksom levt minut för minut eftersom Mio har varit, och är, dålig. Det har hela tiden legat “Ska vi åka in med honom?” i luften. Vi var faktiskt inne en sväng med honom igår men de ville inte röntga då (Don't ask!) utan ska höra av sig idag. Ja för de måste kolla shunten nu. Det är lite kluvet det där för man vill liksom inte röntga huvudet för ofta, och det kan man lugnt säga att de egentligen redan har gjort. ?Hur som helst – idag ska jag försöka koppla bort det där för ett dygn eftersom barnen ska hem till Jonas. Igår hade faktiskt jag och Mio en ensam kväll hemma. Alvin och Jonas var på fotboll, och sen så sov Alvin där. Mysigt även om det kändes jättetomt. Haha… det är lustigt det där att man saknar mer när bara ett barn är borta än när båda barnen är det. 

Hur som helst, min morgon började lika fantastiskt som vanligt. Ja för är det någonting som jag har fått till bra rutiner på så är det morgnarna. Älskar mina morgnar.

Jag går upp 05,20! Japp, det är tidigt, och därför går jag också och lägger mig tidigt. Jag gillar att kicka igång dagen tidigt, dels för att vara uppe innan alla andra och dels för att jag ska hinna med mina rutiner utan stress. 

Ibland vaknar jag av att den här lille killen – som har sin sovplats under sängen (Ja alltså det där har han valt helt själv) – har brett ut sig vid fotändan i min säng. Som alltså INTE är hans sovplats.

Jag börjar med att slänga på mig pyjamasbyxor, raggsockar och en hoodie för att ta med honom ut på den första (väldigt korta) morgonrundan. Så fort jag kommer in går jag och hämtar en kortisol-tablett och fyller ett glas vatten – och går in till Mio och ger den till honom i sömnen. Det är bra om han får den innan han sen ska vakna till liv nämligen. Han är så söt… Haha… varje morgon får jag förklara (han sover ju typ): Mio sätt dig upp! Ta den här tabletten som ligger i min hand. Här! Så! Ta den och stoppa den i munnen. I munnen Mio!! (För nånstans där på vägen glömmer han bort sig). Okej, och så tar du glaset här i handen. Drick nu vattnet Mio. Drick!! Innan tabletten smälter. Drick nu Mio! Haha… alltså ni skulle se mig, eller oss. Han är så förvirrad och jag har liksom lärt mig hur jag ska prata för att han ska förstå. Jag märker direkt om han är hög i sitt socker, får du slukar han hela glaset vatten. Fortfarande i sömnen. Man blir väldigt törstig när blodet är fullt med socker. Om inte så tar han bara en klunk och lägger sen ner huvudet på kudden igen.

Hur som helst, sen tar jag en dusch och landar på yogamattan och kör ett meditationspass med hjälp av Mindfulness-appen. Ibland 5 minuter, ibland 15. Mer orkar jag inte.

God morgon! Ibland glömmer jag hur tacksam jag är över mina fina vänner som jag har omkring mig. Igår var jag med om en grej som gjorde att jag kom att tänka på det här med riktigt vänskap och hur oerhört fint det är. Jag älskar mina vänner och har haft flera av dem sen jag var liten. Sara lärde jag känna i tvåan och de flesta andra nära vännerna i högstadiet och gymnasiet. Ja men med tanke på att jag är ganska gammal så får jag nog säga att det var när jag var liten ? Det fina med mina vänner är, förutom att vi har kul ihop, att vi förstår varandra (vi behöver inte alltid hålla med varandra, vi är faktiskt rätt olika, men vi förstår och har respekt för varandra), vi har förtroende för varandra (vi kan anförtro oss till varandra och samtidigt vårda det som vi anförtor oss om väl), vi är lojala mot varandra (vi vet vad som kan sägas vidare och inte) och framförallt så vill vi varandra väl.

Egentligen är det nog så enkelt att om man vill en annan person väl så är man liksom en bra person i alla lägen. Är det inte så? För om jag vill en person väl så är det inga som helst problem att ge både positiv och negativ feedback. Då gör jag ju det för att boosta den personen, inte för att jag är arg eller vill trycka till. Det är om jag inte vill någon väl som det är lite svårare att få min feedback att landa väl. Men då kan jag ju inte heller räkna med det tänker jag… Om jag säger det för att trycka till eller skada. Ja men ni fattar va? Feedback som lämnas med kärlek till mottagaren landar alltid väl. Och så är det även med allt annat… gör man det av godo, istället för av godo, så blir det bra. Man får det man ger helt enkelt, som överallt annars i livet. Är det inte så? Med mina nära vänner är det så att vi vill varandra väl i alla lägen, även om vi inte alltid tycker lika eller håller med varandra. Återigen så är jag så tackam över det, och ska erkänna att jag glömmer bort hur bra jag har de på den fronten ♡ 

Min älskade lilla kille! Nu är han sådär jättedålig igen. Helgen var bra, men sen – sen i söndags kväll – så är han jättehängig och har väldigt ont i huvudet. Blir det inte bättre så får vi ju åka in med honom igen. Så här kan han inte må, det kan inte vara meningen att han ska ligga i sängen dygnet runt, det måste ju gå att hitta vad som är fel? Ja för om det inte är fel i nåt prov, vilket det alltså inte har varit, då är det ju typ bara shunten kvar.

Igår satt jag hemma och jobbade på eftermiddagen, innan vi skulle iväg till Mios läkare i Lund. Jag “tvingade” upp honom till soffan istället så att vi kunde vara nära varandra. Lilla älskade killen. Nu måste vi få hjälp med det här. Kan inte låta bli att tänka på vilket svek det måste vara för honom på nåt sätt… Varför gör inte de vuxna någonting liksom? ♡

NU är det bannemej höst i luften.? Jag veeet, jag har sagt det innan men nu menar jag allvar. Den här helgen har jag verkligen känt av att sommaren är slut. Det var så skönt att komma hem från sjukhuset med Mio, och han har faktiskt mått ganska bra, och det har varit mysigt att bara ta det lugnt. Och det är det som är det fina när det är lite höstigt – det är okej att ta det lugnt. Jag har ingen stress i kroppen över att jag måste gå ut och vistas utomhus, så som jag kan ha på sommaren när det är 28 grader och sol, utan kan slappna av och nöja mig med att bara gå hemma och pilla. Nu har jag ju faktiskt varit utanför dörren den här helgen ändå… 

Jag hann med en runda på stan och träffade Kristina. Ni ser ju… jackan på!

Jag tycker att Rachel Brathen, även kallad Yoga girl, är så jäkla grym och inspirerande. Hon är en sån där yogi som känns allt annat än… präktig. Hon kan bli arg, dricka ett glas vin, äter inte perfekt hela tiden och är… ja men mänsklig liksom. En sak med yoga-kulturen, som jag tror kan vara ett hinder för många, är att det många gånger känns som att man måste vara så himla felfri och… ja men lite präktig. Äta perfekt, alltid le och vara harmonisk, praktisera yoga morgon, middag, kväll, äta vegansk och sockerfri mat, inte dricka alkhohol… ja men ni fattar. Det jag gillar med Rachel är att hon tar ner yogan på jorden och, samtidigt som hon är en av de största yogaprofilerna i världen (tror jag?), är så himla mycket “vanlig människa”.

Jag köpte en av hennes böcker i helgen, och i inledningen gör hon allt för att man ska få bort sin yoga-prestations-ångest. Heja henne! ♡