TACK!
Jag vet, det var länge sen jag bloggade… men nu är jag här. Och det här är ett lååångt inlägg, men jag hoppas att du orkar läsa. Jag vill verkligen säga TACK nämligen!
Ni vet ju att några fantastiska vänner till mig drog ihop en insamlingskampanj för Mio för att han ska kunna åka (tillsammans med mig) till Tyskland för att göra en ordentlig neurologisk utredning.
Jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet, och delvis även min förvåning över hur stora hjärtan människor har. Vi har fått så mycket kärlek från så många håll och kanter, och insamlingen ser faktiskt ut att komma upp i de 300,000 kronor (!) som var målet. Kan ni fatta?? 300,000! Det är heeelt galet.
Jag är så otroligt tacksam och vet inte hur jag ska kunna tack alla. Jag kan ju inte tacka alla personligen men jag hoppas att ni läser det här, och att det framkommer hur fint vi tycker att det här är. Mio känner precis som jag. Han säger ofta att han inte kan förstå hur snälla människor är. Att ni liksom kan göra det här för honom. Vissa av er känner ju inte ens oss medan andra har följt den här resan under alla år… Det började ju för över sex år sen när Mio gick i F-klass, och jag varje dag blev hemringd från jobbet. Klockan hann sällan bli mer än 10 innan de ringde från skolan och sa att Mio var dålig och jag måste komma och hämta honom. Jag jobbade på Solresor och kände mig som världens sämsta kollega som aldrig kunde stanna en hel dag. Men hade som tur var väldigt förstående kollegor, som så klart förstod situationen. Det hjälpte dock inte mitt dåliga samvete… Jag bestämde mig för att sluta försöka gå till jobbet och faktiskt vara hemma med Mio på heltid eftersom han ändå inte blev bra. Han blev sjukskriven och jag var hemma med honom.
Efter några månader hade han bra dagar ibland, och det var då jag bestämde mig för att hoppa av min anställning och istället starta eget (som är en helt annan story). Jag tänkte att det skulle vara lättare att vara egen och slippa ha dåligt samvete för att jag ibland (ofta) inte kunde vara på plats. Och att man som egenföretagare skulle kunna jobba vartifrån man ville. Nu är det ju inte riktigt så i verkligheten, men det visste jag inte då. Och idag är jag ju inte ens anställningsbar eftersom jag ofta behöver lägga upp tiden efter Mios mående. Så jag har liksom inget annat val än att vara egen – vilket jag förvisso trivs väldigt bra med även om det är ett otroligt tungt ansvar att bära ibland. Vad händer om jag inte kan vara där alls liksom? Usch, vågar inte tänka på det.
Hur som helst – det har gått sex år nu. Sex år av hopp ibland och frustration över att det aldrig blir bra ibland. Många perioder har han legat i soffan i flera månader och mer eller mindre tappat tron på att nånsin bli bra, andra perioder har han ibland blivit riktigt akutdålig och vi har tvingats åka in med ambulans. Det är då han har haft så ont att han bara har legat och skrikit rakt ut och kräkts av smärta. Då har pappa Jonas kommit hit mitt i natten för att ta hand om Alvin som lyckligt ovetandes har legat och sovit, och så har jag och Mio åkt in. Andra perioder, som nu, är han dålig vissa dagar och bra vissa dagar. Det är så sjukt frustrerande. Varför kan det aldrig vara helt bra? Jo just det, han har också haft perioder då han under flera månader har varit helt och hållet bra. Men det var länge sen nu. Varför blir det aldrig helt bra?
Det enda vi egentligen vet, det är ju att han har högt tryck i den vätska som går i ryggraden upp mot hjärnan. Vi vet inte varför det är så. Och det är det vi hoppas att få reda på i Tyskland. Tänk om vi hade kunnat få ett svar på vad det är som orsakar de här problemen. Och tänk om det sen finns ett sätt att bota det. Kan knappt se framför mig ett liv utan Mios huvudvärk, men det hade varit helt underbart.
Och nu är vi ett väldigt stort steg närmare en eventuell lösning. Och det TACK VARE ER! Ni är så många som har engagerat er i det här. Och tack även till Janna, Duncan, Lotten och Cathrin som drog igång hela den här grejen, och tack MFF som bjöd in oss att se matchen och sen få träffa spelarna (Det är ett minne för livet för Mio). Och tack till supportrarna som har dragit igång en egen kampanj. Som sen MFF och A-laget har bestämt sig för att matcha. Och som nu även Daniel Kindberg, ordförande i Östersunds FK har matchat med att själv (privat) gå in med 25,000 kronor. Det är helt otroligt allt det här och vi är evigt tacksamma till alla er som har engagerat er. Evigt tacksamma! ♡
Jag ska iväg på en jobbresa till Grekland imorgon, tillsammans med mina kollegor så jag kommer tyvärr inte kunna gå och se matchen – där de gör den sista insamlingen från supportersidan – men om Mio mår okej så kommer han eventuellt gå dit med Alvin och pappa Jonas.
Men det viktigaste av allt just nu är att jag, pappa Jonas och Mio vill säga ett riktigt stort TACK ♡
Kommentera (0)
