Månad: juli 2018

Den här semestern alltså… det är första gången på… ett år tror jag, som jag verkligen har hunnit stanna upp och tänka efter. Och jag har nämnt det för er flera gånger tidigare, men det tål att upprepas, för jag går nämligen och tänker på det väldigt, väldigt mycket. Jag måste göra en radikal förändring i höst. Och jag planerar att den ska vara for life.

Det är helt okej att göra det under hektiska perioder – då skulle jag utan några som helst problem kunna jobba hur mycket som helst – men det är det där med att jag ALDRIG låter min hjärna få ett break, att jag alltid är så tillgänglig och… framförallt… att jag planerar arbetstid på kvällar och helger som om det vore det mest normala i världen.

Just det… en liten detalj är att nu i augusti och september så kommer jag behöva göra en del kvällsjobb eftersom vi har en kund med ett väldigt aktivt Facebook-flöde som behöver support kvällstid, men det kommer jag ta igen genom att gå hem tidigare. Och så ska jag turas om med en kollega så att vi delar på det. Men också: Jag ska se det som jobb och jag ska räkna tiden, jag ska inte bara låtsas som ingenting, är ni med?

Vad har jag för plan för att det här ska fungera nu då? Ja för i ärlighetens namn så är jag svinorolig att jag ska “glömma” bort det här nu när saker börjar rulla igång och att jag snart sitter i samma karusell och inte kan stanna. Men det VILL JAG VERKLIGEN inte… Så jag har sagt det högt till mina vänner, skrivit ner det till mig själv, sagt det till barnen OCH flyttat in datorn i sovrummet. Skapat en arbetsplats där jag sitter och jobbar, inget annat. 

 

God morgon! Efter en mardrömsnatt natten mellan lördag och söndag så var Alvin på benen igår igen. Han hade feber, men bara runt 38, och var pigg hela dagen. Vi var dock hemma och tog det lugnt vilket faktiskt var bra även för mig. Jag fick tid både till att fixa i sovrummet, läsa bok och jobba. Perfekt ju. Annars är jag typen som inte klarar av att vara inne när det är soligt ute. Jag känner mig alldeles för stressad över att missa det fina vädret. Men blir man tvingad så blir man, och det var som sagt bara bra så här i efterhand.

Jag håller som sagt på att snickra på vår affärsplan efterom det var hundra år (typ) sen vi gjorde den. Jag känner  verkligen att det är hög tid att göra saker kristallklart nu. Vi har utvecklats väldigt mycket sen start och vi gör inte riktigt samma sak som när bolaget föddes.

Det här är den första officiella bilden från när vi startade. Jag och Anni var liksom hela teamet ♡

Ikeas vision är “Att skapa en bättre vardag för de många människorna” och HiFi-klubbens vison är “Att vara det mest spännande stället att köpa underhållning till hemmet på”. Inte särskilt specifikt utan mer vilka de vill vara alltså. Jag funderar på vår vision och tänker att den dels borde innehålla något i stil med “Att skapa dialoger mellan människor och varumärken” och dels någonting om vilka vi vill vara på marknaden. Nånting större kanske… Låter inte det väldigt bra?

För det är ju precis det vi gör… Vi jobbar inte med korta kampanjer (eller jo, det gör vi så klart om företaget vill det) utan snarare med att skapa värde för företagets potentiella kunder på lång sikt. Vi ser till att i deras kanaler så är det väldigt mycket mindre me, me, me och mer nyfikenhet på följarna samt underhållande, informativt eller inspirerande innehåll. Och nyckeln är att det alltid ska vara engagerande. De företag som kommer lyckas med sin kommunikation i framtiden är nämligen inte de som gör snyggast eller smartast kampanjer utan de som har dialog med sina potentiella kunder. Och där kommer vi in i bilden, är ni med?

Okeej… jag märker att det är två läger här. Vissa av er vill bara ha sociala medier och entreprenörskap och andra saknar mina vardagsinlägg och vill bara ha dem. Så… tadaaa, nu är det alltså bara jag som ska bestämma mig för vad som känns bäst och roligast då. Och det är inte så bara?Jag tror aldrig att jag helt och hållet kommer ta bort sociala medier. Och entreprenörskapsinläggen är ju ibland en del av min vardag. Inte de tipsiga förstås, men de andra… Ja och så har vi mina älskade små killar, de har ju alltid varit med mer eller mindre men ibland känner jag att det kan förta en härlig stund när vi tre till exempel sitter och spelar spel, som vi gjorde häromkvällen, om jag ska langa upp kameran. Tänker att de kan känna sig lite utnyttjade och kanske inte förstår om jag spelar spel för att det är roligt eller för att jag ska skapa innehåll. Ja tankarna är många, men jag vet att det går att göra vilket som, på ett bra sätt, utan att förta härliga stunder – nu handlar det bara om att jag själv måste bestämma mig. När jag tittar på de bloggar som jag själv läser så är jag inte alls förtjust i de inlägg som är tipsiga och nyttiga, utan gillar mer att följa folks härliga vardag. Men ja… det är ju jag. 

Pöss på er så länge! ♡ Jag ska fundera lite… men nu ska jag iväg och hämta min SLOWJUICER SOM JAG HAR BESTÄLLT! Så jäkla lycklig för denna materiella härlighet som ska ge mig och barnen en jäklans massa nyttiga näringsämnen. 

God morgon kära ni! Nu har jag några dagar framför mig utan barn, och även om det känns lite trist att inte ha dem så ska det bli otroligt härliga dagar. Jag ska göra det där som jag alltid tänker att jag ska göra men som aldrig blir av: Semestra här på hemmaplan. Visst, det har jag gjort även tillsammans med barnen, men nu blir det mer vuxenaktiviteter. Jag ska gå på stranden med en kompis och bada och äta precis när jag vill, läsa en bok och kanske råka somna utan att någon liten person sitter bredvid mig och svimmar av värmeslag pga. inte kan bada när mamman sover, äta sallader på stan mest hela tiden, köra “After beach” och dricka nåt gott, träna utan att passa tider… Ja men ni fattar! Bara njuta. Och det fina är att jag även kommer hinna jobba. Den här veckan har jag fokus på flera större projekt som kräver tankeverksamhet och planering. Så himla viktigt och också väldigt kul. Men nu… innan jag sätter mig några timmar med mina projekt – dags för fakturering. Jippi! Eller nåt… 

 

God morgon! Idag fyller min älskade lilla kille år! ❤️Ja men den yngsta kommer alltid vara liten… Vi ska åka iväg och bada precis hela dagen idag, och ikväll ska vi ut och äta med pappa Jonas och hans bror. Jag hoppas att Mio hänger med nu på dagen – det gör han så klart om han inte är dålig – men Alvins kompis kommer också hänga med, så det kommer bli kul i vilket fall som helst. 

Hur som helst… jag ska inte tjata mer om den här boken efter det här inlägget, men jag vill ändå visa er ett kapitel som är så himla mitt i prick för min del. Jag är nämligen livrädd för att hamna där jag var innan semestern, igen. Jag hade så mycket att göra att jag nästan fick panik över att vara så “fängslad”. Det fanns ju INGET som helst utrymme för spontanitet och det enda jag gjorde var att jobba. Problemet när jag har så mycket att göra är dels att jag blir snål med min tid med vänner (så klart! När skulle jag hinna vara med de liksom) och dels att jag så klart blir stressad. Mio, sa vid nåt tillfälle “Mamma, har du funderat på att inte jobba så mycket?”, och nu när jag pratade med honom om det häromdagen så sa han “Mamma, du var ganska stressad ett tag”

Alltså nu känner ju inte ni honom, men när han säger någonting så är det ofta eftertänksamt och väldigt klokt. Älskade lilla unge! Och jag har sån sjuk jäkla ångest över att jag INTE vill hamna där igen. Det GÅR inte att jobba så mycket och jag KOMMER inte göra det igen. Så nu gör jag en del förändringar (bland annat så måste vi göra några ändringar i teamet) och kommer att anställa någon slags “assistent”. Är inte jätteglad för det ordet, men det är det jag behöver. En person som kan hjälpa mig helt enkelt. Så det får bära eller brista. Jag har ingen aning om ifall det är en vettig investering, men jag hoppas det. Dels för att jag aldrig någonsin mer vill jobba så och dels för att jag ska ha tid till att sälja så att vi får fler kunder och kan växa. En jäkla chansning (risktagning) alltså, men alternativet är att jag “tar” av mig själv istället och det kommer jag aldrig mer göra.

Och…. det roliga i det här är att jag, igår när jag fick hem boken, slog upp det här kapitlet. Och jösses vad rätt det kändes. Så självklart. Eller hur?