Idag är det sista arbetsdagen innan lite julledighet. Jag kommer kanske inte vara 100 % ledig (jag är så peppad på att få tid till att göra de lite större grejerna såsom budget etc. nu när jag får mer tid över), men jag kommer i alla fall inte behöva åka in till kontoret eller ha några möten. Så jag ser framför mig mycket häng med barnen och väldigt få tider att passa. Jag känner verkligen att jag vill umgås mycket med barnen, som har fått utstå en massa flängande på mig nu när de har varit sjuka så länge. Jag har liksom flängt fram och tillbaka och inte riktigt räckt till någonstans, och nu sista veckan då vi har svinmycket att göra så har jag varit borta jättemycket. Så ledigheten kommer bli så otroligt härlig. 

Imorgon har jag ett par sista julklappar att köpa, som jag tänker att jag drar iväg och fixar direkt på morgonen – och sen tror jag minsann att vi ska julmysa så det står härliga till här hemma. Pepparkakor, julmusik, julmust och kanske lite spel. Jaaa, det vill jag göra. Älskar lille julafton.

I tisdags så var jag ju på DI-Gasellen här i Malmö, och när jag lyssnade på Barbara Bergström så kom jag på vad det är som får mig att älska en talare. Jag har lyssnat på otroligt många olika talare i lika många olika ämnen, och ibland är det mer intressant än annars. 

Många gånger kan det bli intressant om en person är kunnig inom sitt ämne och dessutom är sig själv. Men ännu mer intressant blir det om man bjuder på något om sig själv, det vill säga visar nån slags sårbarhet. Det finns väl ingen som inte blir fängslad av det tänker jag? Sen finns det förstås upplevelser som ligger en varmare om hjärtat än andra. Och det som Barbara inledde sitt snack med i tisdags fångade mig väldigt starkt. Hon berättade om hur hon, för en massa år sedan, hade lyft upp sin bebis ur sängen en dag… och så var den död. Så fruktansvärt hemskt. Jag kan inte föreställa mig hur det känns, men förstår ju ändå att det är en händelse som påverkar en hela livet, och det var just det hon sa, att det var en väldigt stark milstolpe i hennes liv som hon förstås aldrig, aldrig kommer att glömma. Det här inledde hon alltså med, och med de orden fick hon mig att sitta som ett ljus och ta in varenda ord hon sa och varenda rörelse hon gjorde. Det är någonting med det här när människor visar sig sårbara och öppna… det öppnar liksom upp de som lyssnar också. 

Jag brukar aldrig ha med nåt personligt när jag pratar men kanske ska fundera på det till nästa gång. Det är inte nödvändigtvis så att det måste vara en enskild, hemsk händelse, det kan lika gärna vara ett erkännande om hur nervös man är av att det sitter så många i publiken eller liknande. Ja i princip vad som helst som är äkta. För det är ändå nyckelgrejen – det måste vara äkta.

Jag har lite roligt poddsnack att göra här:

• Mamma & dotter-podden, som vi lanserade förra söndagen, har gått så fantastiskt bra. På bara några dagar hade de – Annica & Malou, som alltså är två helt okända personer – fått 1,000 lyssnare!

Och nu börjar vi närma oss 2,000. Så himla roligt. Men jag måste ju också säga att ämnet är alldeles genialiskt: En mamma och en tonårsdotter. Hur bra? Ja men vi är stolta, det måste jag medge, även om det är de här två som gör podden till den grymma lyssning som den är. 

Det här med att äta, det gör vi ju för att vi är hungriga men också för att vi behöver näringsämnen. Så att tänka att ett choklad kan ersätta en näringsrik middag är väldigt dumt. För även om det är samma antal kalorier så innebär det att du bara får i dig en massa tomma kalorier – och inga näringsämnen. Och det är näringsämnen som vi vill åt.

Vissa har som mål att äta få kalorier, och det är väl fine, men fortfarande – om du vill må bra och ge kroppen det bränsle som den är värd och faktiskt kan fungera bättre av (muskelbyggnad, förbränning etc.) – så behöver du få i dig näringsämnen.

Och istället för att göra det svårt för dig – gör det enkelt. Välj bra livsmedel och ät tills du blir mätt – inte mer än så. Skippa onödigt småätande och våga bli hungrig innan du äter nästa mål.

Ett superenkelt tips för att få i sig så många näringsämnen som möjligt under en dag är att äta så många färger som möjligt. Se det som en utmaning att räkna hur många färger du äter imorgon, och om du har lust – kika in här sen och lämna en kommentar. 

Hur kan det finnas en sån här sorglig låt undrar jag? Har ni hört något sorgligare? Eller är jag extra känslig som har barn som ständigt ligger på sjukhus?

De flesta saker som man, eller i alla fall jag, gör med barnen gör jag för deras skull. Det är inte för att jag tycker att det är kul som jag hänger på en lekplats eller läser en bok till exempel. Visst kan det vara lite småmysigt eller småkul, men om jag ska vara ärlig så finns det roligare saker att göra… Men så finns det vissa grejer som faktiskt är sjukt roliga. Som liksom är roliga på riktigt och som inte kräver någon som helst uppoffring för mig. Jag ska ge några exempel:

• Åka skidor. Jag älskar att åka skidor med kidsen. Det är en aktivitet där det lika gärna kan vara jag som säger “Neeej, vi kan väl stanna en liiten stund till? Snääälla?” Det brukar vanligtvis vara barnen som tjatar på det sättet annars.

Jag kommer ihåg första året som vi åkte skidor med Alvin. När han inte hade lärt sig att ploga efter tre dagar i skidskolan så tog jag saken i egna händer. Jag sprang upp och ner för backen – i pjäxor (PUH!) – och kämpade och kämpade tills han fattade grejen. Och då förändrades allt – då kunde vi plötstligt alla tre, jag, Mio och Alvin, åka upp i liften och tillsammans åka skidor. Sååå himla kul!

• Spela Just Dance. Herregud vad kul det är. Vi kör på Xbox Kinect – och jag vet inte om det inte är jag som är mest begeistrad egentligen. 

Jag säger inte att det ser så fancy ut, men det är himla, himla roligt ?

• Baka pepparkakor. Ja med färdig deg då. Det är mysig och juligt (ja, jag älskar julen) och inte alltför stort projekt. 
• Se på serie tillsammans. Jag och Alvin har hittat Pretty little liars som vi kollar på varje kväll – och vi båda ser nog lika mycket fram emot det eftersom det är så spännande. Ok, om jag hade kollat själv så hade jag nog valt nåt annat, men det är ändå väldigt kul och spännande att ha en serie att följa så där. Sen att jag alltid råkar somna och Alvin förmodligen får men av att ständigt behöva kontrollera sin mamma… ja men det kan jag tyvärr inte göra så mycket åt.

Jag körde som sagt ett pass med min PT i morse, och nu har jag lovat mig själv (och honom) att träna handstående två gånger om dagen i en hel vecka – tills nästa gång vi  ses. Och jag känner redan, efter två gånger idag, att jag börjar hitta kontrollen mer och mer. 

Mina största fel har varit att jag har tagit för mycket sats…

 

Idag har jag poddat igen. Som vanligt skulle jag väl nästan kunna säga. Just nu är jag med och intervjuar i två olika podcasts, och på tal om det så saknar jag att ha en egen podd. Det var ett tag sen nu som jag och Alex poddade. Och det känns som att vi har extremt svårt att få ihop logistiken – eller kanske snarare tiden – till att träffas varje vecka 🙁 

Men idag poddade jag i alla fall med en tjej från Move Management. Vi pratade om hur man leder grupper framåt, och det är sånt som jag tycker är så himla intressant… Kommunikation, beteenden och psykologi. Och det bästa av allt var när hon sa det här:

“We don't see people as they are. We see people as we are.”

Det var en bra dag i torsdags. Jag var moderator på Internet i Fokus, och även om det tog emot att lämna mina små sjuklingar hemma så blev det en lyckad dag. Vi lyssnade på en himla massa olika talare och jag tycker att man skulle kunna summera dagen med en sak: Man ska vara relevant i allt man gör. Om man alltid ställer sig den frågan innan man delar något i sociala medier, skriver en text eller producerar en podcast så kan man vara rätt säker på att det blir bra.

För att vara relevant så krävs det förstås att man förstår sin målgrupp – och för det tycker jag att det krävs lyhördhet och att man är intresserad av och försöker förstå beteenden och psykologin bakom.

Jag är ganska ombytlig av mig, men en sak går nästan alltid igen: Jag gillar inte att ha för många prylar hemma och jag vill gärna att varje sak ska ha sin egen plats. Annars råder det ett ständigt kaos tycker jag. Och det kan låta som en enkel sak att varje sak ska ha sin plats, men jag tycker faktiskt att det här med förvaring är rätt svårt. För även om man kan proppa skåp fulla med hur mycket prylar och kläder som helst så vill jag inte ha det så. Jag vill att det ska vara lättöverskådligt och luftigt även inne i skåpen.

Sen är det det här med att barnen ofta har prylar typ överallt. Den som har en lösning på det lilla i-landsproblemet – som ändå är något som irriterar mig varje dag – Ring mig! Nu!

Hur som helst – jag försöker att inte ha för många prylar överallt (icke att förväxla med en riktig minimalist – hen hade inte tyckt att vi har få prylar här hemma) utan gillar när det är rent och det finns rena ytor. Fast med växter lite här och där förstås, för myskänslan. 

Men så finns det några ställen där jag går loss och kör all in. Som till exempel vid mitt skrivbord. Jag har vy över den platsen från min säng och gillar att ligga och titta på myset och fluffet.